Att en morddömd man får berätta i radio behöver inte vara fel.
Men då krävs kunskap. Och fingertoppskänsla.

Det handlar om en kvinna som för åtta år sedan ströps i sin säng. Psykoterapeuten Eva Rusz pratar svepande om mordet, som att ”det skedde”.
Hon säger vidare: ”Det var ju blint raseri och vrede som ledde till att du tog livet av din fru…”. I en första intervju förra månaden går hon ännu längre, hon underkänner morddomen och säger: ”… så det här var ju egentligen ett dråp kan man säga.”

Flera gånger uttalar hon sig slarvigt, nära nog bagatelliserande om brottet. Kanske är det okunskap.
När en man dödar sin fru, sambo eller flickvän är det sällan noga planerat. Ändå bedöms de här fallen oftast som mord och straffen blir i regel mycket stränga.
Att strypa en människa är ett utdraget förlopp, tar flera minuter. Det finns tid för besinning, att göra val. I det här fallet försökte kvinnan värja sig.

Mannen som ska få offentlig terapi hos Eva Rusz har avtjänat sitt straff och uttrycker ånger. Han har en uppriktig önskan att återuppta sitt liv, må lite bättre.
Vi tycker det är bra att han kommer till tals. Det ger kunskap. Männen som dödar sin kvinna har nästan alltid psykiska problem.

Problemet med Eva Rusz program är flåsigheten, slarvet, de snabba slutsatserna. Alla som gått i terapi vet att det är ett tålmodigt öppet prövande av strategier och livsval.
Flera felaktigheter finns dessutom i hennes expertkommentarer. En är att 10-15 procent av männen som dödat sin fru tar sitt liv. De är många fler, nära 25 procent.

Vidare säger Eva Rusz att männen begår självmord ”för att de har skuldkänslor”. Men det vet vi ingenting om. I de flesta fall tycks det handla om att männen vill ta sitt liv, och ta kvinnan med sig i döden.

Den morddömde mannen längtar efter barnens förlåtelse. De har haft tre telefonsamtal under åtta år. Barnen har inte godkänt att pappa pratar i radio om mordet på deras mamma, men är föremål för diskussion och spekulation i programmet.
Respektlöst, tycker vi.