Ännu en gång läser jag inför ett mordåtal om en kvinna som vet att det är farligt att lämna en man.

Hon är listig. Den 52-åriga kvinnan som dödades på Friisgatan i Malmö 30 juli förra året flyttar ut i smyg.
Hon håller honom lugn.
Hon hukar, tar skulden, ber om ursäkt: ”Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.”

Hon tänker att om hon är snäll så ska allt gå bra. Han tycks inte förstå att hon menar allvar, därför skriver hon ett vänligt mejl: ”Jag är ledsen att jag måste meddela dig att jag inte vill bo och leva tillsammans med dig längre.”
Hon vet att han är arg, hon tröstar: ”Vi kommer att fixa allt så att det blir så bra som möjligt.

Kvinnan tar ett omöjligt ansvar, som är meningslöst. För övrigt handlar det inte om när och hur en kvinna lämnar. Det handlar om mannen.

Två frågor återkommer ständigt i vår undersökning av mord och dråp på kvinnor.
Varför accepterar inte alla män att bli lämnade?
Och hur ska vi kunna veta vilka av dessa män som är kapabla att döda, när de blir lämnade?

Ingen forskar kring detta, vad jag vet. Från Socialstyrelsen hörs inte ett ord. Säg inte bara ”det är omöjligt”. Försök.