Hälften av kvinnomorden under 2010 och 2011 hade kunnat undvikas, anser Magnus Lindgren på stiftelsen Tryggare Sverige.

Ett djärvt antagande.

Stiftelsen granskade tjugo fall under 2010 och 2011 där kvinnor dödats av en närstående man. Idag kommer deras rapport.
De konstaterar – precis som vi gjort sedan 2009 – att varningssignaler är vanliga, de flesta kvinnor hade varit i kontakt med myndigheter, många bad om hjälp.

Polisen, vården och framförallt socialtjänsten kan bli bättre på att fånga upp varningssignaler, arbeta metodiskt, göra farlighetsbedömningar.

Jag håller med. Även om jag betydligt mer ödmjuk inför svårigheterna. Varningssignaler är inte alltid så lättolkade, ens för den som har kunskapen. Att förutse exakt vilka våldsamma män som kommer att döda är mycket svårt.

Samtidigt; jag instämmer i rapportens samhällsanalys, att det inte räcker att tala svepande om ”utbildning” och ”samarbete” om morden och dråpen på kvinnor ska kunna minska. Det behövs spetskompetens, politisk vilja och att alla tar ansvar. För någon vecka sedan berättade justitieministern hur less hon är på att kommunerna inte gör vad de ska för våldsutsatta kvinnor.

Som Magnus Lundgren uttrycker det:

Problemet är regeringen som inte förmår leda och styra sina myndigheter på ett effektivt sätt, vilket gör det svårt att omsätta de politiska målen. Motsvarande problem finns inom hälso- och sjukvården och kommunerna. Som en konsekvens av detta handlar förslagen till lösningar ofta om förbättrad samverkan när det i själva verket främst handlar om att olika aktörer inte gör vad de ska.