Jag har under fyra års granskning av mord på kvinnor fått allt svårare att förstå mig på kontaktförbuden.

Åklagare utfärdar inte kontaktförbud för förföljande män, som senare visar sig göra allvar av dödshoten.
Dessutom, de farligaste männen struntar i förbudet.

Kvinnan som tidigt på fredagsmorgonen sköts på en parkeringsplats i Göteborg hade nekats kontaktförbud för en man. Det fanns inte tillräckligt starka skäl, anger åklagaren som måste väga kvinnans rädsla mot intrånget ett kontaktförbud innebär för mannen hon vill hålla från sig.

Det kan med facit i hand visa sig vara ett felaktigt beslut. Men samtidigt ser vi gång på gång att kontaktförbud inte fungerar för en viss sorts man. Det kan vara en man som drivs av vrede över att ha blivit lämnad. Eller en förkrossad man som i självömkan vägrar släppa taget: ”Jag kan inte leva utan dig”.

Exemplen är många, I maj förra året sköts en kvinna i Malmö av sin exsambo som terroriserat henne ett halvår. Han hade kontaktförbud och överträdde det, gång på gång.
Glädjande nog finns sedan oktober 2011 en ny lag som ger åklagare rätt att besluta om elektronisk övervakning. Beslutet kallas ”särskilt utvidgat kontaktförbud”.

Men först nu finns en apparat, som först ska testas. Ingen vet ännu hur den fungerar, men meningen är att larmet ska gå om den hotfulle närmar sig en viss zon.

Frågan är även hur många fall det kan röra sig om. ”En handfull”, uppger man på rikspolisstyrelsen.
Det första året sedan lagen infördes gjordes 829 anmälningar om olaga förföljelse.  De flesta rör män som förföljer kvinnor.

Jag undrar hur detta ska fungera i praktiken. Och om jag någonsin riktigt kommer att begripa mig på kontaktförbuden.