Det här duger inte. Ingen tog sig tid att undersöka om Susanne Hasselsjö svävade i livsfara. Ingen sökte i register. Ingen tog ansvar för att hon var rädd. Inga kontakter togs.

Inte förrän nu. Först nu vet vi vad en vuxen dotter säger om sin 51-åriga pappa: ”Han är som en handgranat man inte kan lita på”.

Den gedigna polisutredningen är förtvivlad läsning. Susanne Hasselskog tonade ned sin rädsla för tonårssonen, men han såg hennes stress: ”Mamma sa att kan han skada mig fysiskt så finns det liksom ingen gräns för honom”.

Dottern till den mordåtalade säger: ”Jag har väntat på detta i så många år”. Hon visste att pappa grubblade på hämnd sedan Susanne gjort slut. Hon trodde att han skulle ta sitt eget liv.
Hon säger också: ”Pappa har alltid en backup plan. Inget sker av slumpen.”

Det här duger inte. För lite görs åt dödshot. Mekaniskt avfärdas Susanne Hasselskogs rädsla. Anmälan må vara vardaglig, på polisprosa: ”Hon tycker att situationen är väldigt obehaglig och är väldigt skrämd för vad utpekad kan hitta på.”
Men under ytan finns en annan större historia. Om man bemödar sig lite. Söker lite information.
Ingen sökte, och fann därför inte ärendet från 29 maj 2006. Då åker en patrull hem till 51-åringens dåvarande hustru som storgråtande berättar om dödshot. Polismannen skriver i sin avrapportering: ”Jag fick känslan av att jag pratade med en kvinna som haft ett helvete under cirka tjugo års tid.”
Nu säger den levande ex-hustrun att alla förgäves försökte få henne att polisanmäla. ”Det hade aldrig gått för då hade det gått illa.”

Varningssignalerna är många men osorterade. Ingen enskild släkting, vän eller bekant kan lastas för Susannes död. Det är samhället som på något handfast, kunnigt och metodiskt sätt kunde ha gjort en undersökning. Måste börja göra. För det här duger inte.

Det fanns material för en analys av 51-åringen: en aggressiv man som talat om att ”ta livet av henne” – och att begå självmord. Han är självömkande, ”kan inte leva utan mitt livs kärlek”. Han är svartsjuk.
Hans liv knakar i fogarna, han har förlorat körkortet och misslyckats med sitt senaste företag, en vinimportfirma.
Och han har vapen.
På morgonen den 1 mars ser 51-åringen Susanne Hasselskog vänslas över frukosten med en man hon just träffat. De går i hand på Tolvskillingsgatan mot bilen.
Efteråt vill 51-åringen inte kalla det mord, och kanske orkar han inte. Han säger att han är ”jättejättearg” och ska skrämmas.
.. jag petade henne i ryggen med den…
Förhörsledaren: Hur blir det då?
Ja, den gick ju av…
Beskriv, hur då …
Ja, det small.