”Jag pratar med Jesper varje dag”

En psykiskt sjuk rival dödade Jesper René Madsen 2011. Fem år senare pratar hans far varje dag till med sin son – och med Gud.

Det är svårt att förlåta och försonas med Gotersvej.

esper René Madsen lyckades aldrig försvara sig. Den blödande och hjälplöse 34-åringen var påverkad av amfetamin, sprit och öl. Hans kropp lydde inte längre, han kunde inte ens se den fysiskt mycket svagare suparkompisen AJ i ögonen.

Strax efter midnatt natten till den 1 november 2011 var det ett djupt snitt med en 19,2 centimeter lång fällkniv som skar av Jesper René Madsens halspulsåder och ändade hans liv.

Två poliser hittade den döde Jesper René Madsen sittande i en stor blodfläck i soffan i mördarens lägenhet på Gotersvej 4. Han hade 50 snitt och stickskador i huvudet, ryggen och nacken.

Vid en bensinstation några hundra meter bort hade AJ utan motstånd låtit sig att arresteras. Minuterna efter mordet hade han ringt till polisen. Nu upprepade han gång på gång att det var han som hade gjort det.

yra år och 168 dagar senare sitter Poul Nielsen på en marmorbänk vid Munkebo Kirke. På gravstenen framför honom står hans yngste sons och hans frus namn. Hustrun dog förra året av cancer.

Graven är välskött med ljus och färska påskliljor.

– Jag kommer hit varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag sätter mig här på bänken och pratar med Jesper och Marianne.

Vad säger du till din son?

– ”Jag saknar dig, din dumme skit. Du gick bort för tidigt.” Något sånt. Jag säger det högt. Det får folk stå ut med. Och innan jag går hem ber jag till Gud. Jag ber honom att ta väl hand om dem där de är nu.

Poul Nielsen tystnar en stund.

Gör det någon skillnad att din son dödades på detta brutala sätt

– Det är så orättvist. Så meningslöst. Jag kommer aldrig att komma över det.

– Vi stod varandra så nära. Ibland behövde vi bara titta på varandra, så visste vi vad den andre tänkte. Jag var hans bästa vän och han var min. Det vet jag.

Vad känner du när du tänker tillbaka på det som hände 2011?

– Tomhet. Jag känner en tomhet som jag inte kan bli av med. Ibland undrar jag om det är värt att leva, eller om jag ska ta till flaskan. Men vad skulle det hjälpa?

Har du varit på Gotersvej sedan dess?

– Nej, och jag går bara till det kvarteret om jag verkligen måste. Jag mår dåligt där. Jag skulle aldrig bo där. Inte ens om det var gratis.

å kvällen måndagen den 31 oktober 2011 slog Jesper René Madsen plötsligt till AJ. De två kamraterna och Jespers ex-flickvän var tillsammans i AJ lägenhet på Gotersvej. De hade druckit kraftigt och sniffat amfetamin sedan klockan 18.

Stämningen var dålig mellan de båda männen, det låg bråk i luften. Vid ett tillfälle skrek normalt den i vanliga fall mycket fredlige Jesper René Madsen: ”Jag ska fan slå ihjäl sig”.

Exakt vad det här raseriet berodde på lyckades varken polisen eller tingsrätten i Odense reda ut. Men enligt polisen vittnade både AJ och den mördades ex-flickvän senare om att de under kvällen hade varit rädda för Jesper René Madsen.

Ex-flickvännen blev ombedd att lämna lägenheten, då de skulle ”diskutera män emellan”.

I ett obemärkt ögonblick hade AJ ryckt till sig en fällkniv och stoppat den i bakfickan. Efter midnatt kom den till användning, när han enligt egen uppgift ”inte kunde hantera trycket längre”.

Han kände att han var hotad till livet och tyckte att Jesper René Madsen satt i soffan och skar tänder med ett ”psykotiskt uttryck i ögonen”. I nästa ögonblick stack AJ kniven i halsen på sin suparkompis, som han nu uppfattade som en dödlig fiende.

Han fortsatte att hugga, om och om igen.

esper René Madsen var livlös när AJ sprang ut ur sin lägenhet och stängde dörren bakom sig. Strax efteråt ringde han 112.

För de båda förtidspensionärerna blev mordet slutpunkten på en vänskap präglad av att de båda levde hårda liv och var ensamma.

AJ hade fått diagnosen schizofreni med paranioida och amfetaminpsykotiska tendenser och varit hemlös under långa perioder. Under 2011 hade han sjunkit djupt ner i ångest, alkohol- och drogmissbruk.

Jesper René Madsen hade inte lyckats hålla ihop förhållandet med sin ex-flickvän, som var äldre än han själv. Fadern säger att det där med att bilda familj och söka nära vänskap ”inte var något för Jesper”. Han föredrog att bo ensam i en studio i Bolbro.

– Han var rädd för det. Jag tror att det var hans mindervärdeskomplex.

– Han drömde om att bli ambulansförare men det gick inte eftersom han var dyslektiker. Det var ett hårt slag. Då gav han bara upp, säger Poul Nielsen.

esper René Madsen flyttade egentligen aldrig hemifrån. Han bodde under långa perioder med sin mor och far i Munkebo. När han inte drack öl med missbrukargänget utanför Lidl på Middelfartvej satt han framför datorn. Timme efter timme.

– Det fanns tyvärr inte så mycket innehåll i hans liv. Han var en ensamvarg, säger Poul Nielsen.

När AJ dök upp började Jesper René Madsens liv till stora delar kretsa kring den nya bekantskapen. I åtta månader var de bästa vänner. Men en person kom i vägen: Jesper René Madsens ex-flickvän.

Det kom aldrig fram vid rättegången. AJ dömdes för mord, men man hittade aldrig något trovärdigt motiv. På basen av flera medicinska rapporter drog rätten slutsatsen att gärningsmannen varit psykiskt sjuk när mordet begicks. Han dömdes till psykiatrisk vård.

Senare berättade ex-flickvännen för Poul Nielsen att AJ hade varit intresserad av henne och att hon hade avvisat hans närmanden.

Det bekräftar den mördades bror Brian René Madsen, när Ekstra Bladet träffar honom i en lägenhet på Stadionvej över en burk öl och en cigarrett.

– Jesper var tyst och lugn. Han var en snäll person. Men det fanns en sak som kunde göra honom aggressiv och det var om andra tittade efter hans flickvän, säger Brian René Madsen.

Munkebo sitter Poul Nielsen i sitt radhus och klandrar sig själv för att han inte kunde skydda sin son, han som enligt storebror alltid var ”pappas ögonsten”.

– Det gör mig arg att mördaren slapp sitta i fängelse, trots att han är skyldig. Men det värsta är att jag inte kunde skydda Jesper. Jag borde ha sett till att han inte var så mycket tillsammans med den här kompisen, som vi ju visste var galen och psykiskt sjuk, säger Poul Nielsen.

Poul Nilsen sörjer också över att han och hans fru aldrig talade ut om det som hände.

–  Marianne gick ner sig mentalt efter Jespers död. Hon kunde inte acceptera det, och vi kunde inte prata om det.

Hemmet präglas av det faktum att Poul Nielsen är mycket ensam. Hans favoritplats är framför datorn. På en hylla i ögonhöjd står ett porträtt av den yngste sonen i en tunn aluminiumram.

Jesper René Madsen ler och klappar en hund. Fotografiet togs strax innan han dog.

aura parkerar sin cykel och lyssnar tyst när vi berättar för henne att hon och hennes väninna i fem månader har bott i en knivmördares gamla lägenhet.

Laura är 22 år och läser historia på universitetet. Eftersom hon dagligen fördjupar sig i andra världskriget och förintelsen är hon inte så lättskrämd, säger hon.

Senare visar det sig att hyresvärden Odense kommun faktiskt har informerat hennes rumskamrat på Gotersvej 4 om lägenhetens blodiga historia, om att vardagsrummet är platsen där Jesper René Madsen blev mördad med 50 knivhugg.

De två kvinnorna helt enkelt aldrig funnit anledning att tala om lägenhetens historia.

–   Hon sa att det bor en del bråkmakare i i kvarteret. Jag har hört folk gräla på nätterna, det kan vara ganska skrämmande. Men så länge det händer inom fyra väggar är det okej. Jag känner mig inte otrygg här, säger Laura.

I dag finns det inga spår av det som en gång hände i lägenheten. Golven är slipade och väggarna är vitmålade. Rummets inredning speglar det faktum att här bor unga hyresgäster med andra intressen än heminredning.

– Det är en fin och prisvärd lägenhet, men jag skulle aldrig gå till Gotersvej med barn. Det är alldeles för högljutt här, och grannarna är alltför ofta … oense.

Hon släpper inte in främlingar som ringer på och på kvällen går hon nästan aldrig ut ensam.

– Mord kan hända varsomhelst. Också ute på landet. Men sex mord på så få år på en väg med så få invånare – och två i vår trappuppgång – det är verkligen en hel del.