Igår och hela långa dagen idag har det varit sååå varmt och ljuvligt!

Solen har strålat över oss och vi har kunnat hänga vid stranden i

två efterlängtade sommardagar.

Igår kväll kom Lillans bästa kompis förbi för ett kvällsdopp.

Mysigt! Klackan var nog nio innan tjejorna badat klart tror jag.

I två dagar fick vi ha det looovely, sen vände det plötsligt nu i kväll…

Herre Gud vad det började blåsa och så kallt det blev plötsligt.

 Det blev början till årets ”nära döden upplevelse” för mig…

Båten som jag skrev om i förra inlägget, låg så fint vid bryggan så länge sjön var stilla, men när typ århundradets tromb for fram över Mälaren och vågorna blev meterhöga gick det inte så bra längre.

Båten höll nämligen på att slita bryggan i bitar,

och jag gör en heroisk insats!

Jag hoppar helt sonika i båten, som kastas fram och tillbaka i de höga vågorna.

Älsklingen släpper loss mig, medans stackars Lillan vettskrämt ser på. Jag ror som en liten iller, men kommer precis ingenstans. Jag bara åker med i vågorna,

tack och lov mot en strand en bit från Udden.

Jag måste nog erkänna att jag var ganska rädd.

Jag hade aldrig gjort det om det hade varit så kallt i vattnet att jag inte hade klarat av att simma in till land. Nu är det väl i alla fall 17-18 grader tror jag. Hur som helst lyckas jag styra in mot en

sandstrand och trasslar in mig i en vassrugg. Därifrån hoppar jag i vattnet

och drar båten de sista metrarna upp på land.

 Puhh, vilken bedrift!

Nu kanske ni tycker att min kära M borde ha varit den som hoppade i båten

 och tog den till land. Problemet var bara att vi bara hade en flytväst för 50 kg.

Jag väger 65 och darlingen typ 90 så valet var inte så svårt!

Idag var det jag som stod för hjälteinsatserna,

annars här det M som är min stora hjälte!

Love you!

(Nu skall hjältinnan sova)