Det finns en sak som jag har tänkt tänkt göra länge, men inte gjort för jag inte kommit på något bra sätt att göra det på. Ni vet ibland har man hört uttrycket ”det finns inte ord för att beskriva hur jag känner” och för mig är det just så när det gäller detta.

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg med rubriken ”Back to the roots”. Jag hade just kommit hem från en kort resa, tillsammans med min far hos släkten i norrland när jag plötsligt kände ett oerhört behov av att dokumentera en del av mina minnen från barndomen där uppe.

Jag satt uppe en halv natt och skrev, tänkte tillbaka och skrev igen. Det gick så lätt och tiden flög iväg. Plötsligt satt jag där med en text som jag inte visste om jag vågade publicera. Vem skulle vara intresserad av att läsa den? Var den allt för privat, och skulle jag kanske bara skriva ut den och ge den till mamma och pappa och till Lillan när hon blir större? Jag beslutade mig för att lägga ut den i bloggen på vinst och förlust.

Dagen efter när jag vaknade ångrade jag mig nästan. Kände lite sådär, vem bryr sig liksom, och tänk om släkten tycker att jag är helknäpp. Jag hann knappt tänka tanken,

förrän responsen började droppa in.

Kommentarerna jag fick, från för mig både kända och okända människor var helt överväldigande. I kommentar efter kommentar beskrev ni för mig hur ni blev berörda till tårar och att texten fick er att tänka på er egen barndom. Det var en helt märklig känsla att med tiden inse att jag, med bara mina ord, kunde förmedla en känsla och verkligen beröra det innersta hos människor.

Jag fick inte bara kommentarer i bloggen, utan både mail och telefonsamtal fortsatte droppa in i flera veckor. Släktingar hörde av sig, och helt vilt främmande människor skrev till mig och berättade vad min text hade betytt för dem. Jag måste bara säga det igen, men det var en helt otrolig känsla och jag var hög på era ord en lång tid efter.