Har vi inte alla varit i den situationen, att plötsligt dyker det upp en händelse, en vy eller något annat som man bara känner att man så gärna velat fånga på bild, men kameran är hemma… Man har inhandlat en dyrbar fin kamera, som man är så rädd om att man bara inte vill slänga ned den i handväskan vind för våg när man skall iväg, utan man vill förvara den i en trygg vadderad kameraväska. När man sedan skall ge sig av hemifrån, lämnar man kameran hemma, eftersom man inte har lust att ta med den där trista kameraväskan som gör att man ser ut som ”amatörhobbyfotografen Allan” på uppdrag. Kontentan av det hela blir förstås att man missar en massa fina tillfällen

till att fånga bästa bilden.

Jag har länge drömt om en Mulberry Bayswaterväska, men hey, hey, det skulle bli samma sak, kameran skulle få stanna hemma. Igår blev jag så trött på att jag ännu en gång missade ”värsta bilden” på grund av att kameran var hemma, så jag började googla kameraväskor och hittade Ona stylish camera bags and accessories, supersnygga handgjorda skinn och canvasväskor!

Här är min favorit

Kanske föredrar man en klassisk svart…

Väskorna kostar runt 300 dollar, betydligt billigare än den där Mulberryn i alla fall…

Ikväll skall jag iväg och fota ett 60-års kalas och för första gången testa min externa blixt.

Måste nog gå in i mörka garderoben och öva mig lite nu tror jag.

Ha en riktigt fin lördag!

.

Kikar mest bara in här idag för att säga hej och önska er en trevlig helg.

Själv har jag växlat ned några snäpp i dag och unnat mig ett par timmar hos frissan. Har väl inte varit sådär jätte duktig på att ta hand om mig själv de senaste 2-3 veckorna precis. Långa arbetsdagar har det blivit, och i morse kände jag mig mest som ett spöke, tyckte till och med att M ryggade tillbaka lite när jag mötte honom i trappan på väg ned från sovrummet…

Här behövs lite mammafix tänkte jag och ringde upp bästa frissan utan något större hopp

om att få en tid. Tack och lov hade hon fått ett återbud, så nu sitter jag här nyfrissad och behaglig efter några timmars ompysslande. De hade renoverat hela salongen sedan jag var där sist, så fint det blivit, kändes oerhört lyxigt att få tillbringa några helt kravlösa timmar i den miljön idag kan jag meddela. Synd att jag inte tog med kameran det var faktiskt riktigt riktigt snyggt och lyxigt där.

Tror ni hade gillat det!

Jag lovade er att berätta om det högst osannolika som inträffade för någon helg sedan.

Här kommer historien.

När vi var i Köpenhamn för några veckor sedan besökte vi Illums Bolighus för att beskåda alla fantastiska danska möbelklassiker. Precis vid utgången stod ett stort bord med vacker skyltning, och där stod Kubus. Jag sa till M ”Åh, här är den, Kubus, som jag velat ha så länge, visst är den snygg?” han svarade ”Ja, den är verkligen jättefin”.

Ni vet hur det är med kvinnor vs män, vi säger en sak och hoppas att mannen skall förstå vad vi egentligen menar… i detta fall betydde ”Åh, här är den, Kubus, som jag velat ha så länge, visst är den snygg?” förstås ”Jag vill att vi köper denna nu!!!”. M uppfattade uppenbarligen inte budskapet utan fortsatte ut på gatan. Och jag som inte hade en krona på fickan tänkte

ja, ja, jag köper den en annan gång!

Dagen efter var jag upptagen med ett event och M fick roa sig själv ett tag, på kvällen när åter träffades på hotellet frågade jag honom om han handlat något under dagen ”Nej, det har jag inte, vad skulle det ha varit?” frågade han. ”Ja, en vacker svart ljusstake av en viss Mogen Lassen till exempel…” sa jag. ”Borde jag ha köpt den?” frågade han, ”Ja, typ…” svarade jag.

Vi bestämde att vi skulle köpa en när vi kom hem och att den skulle få pryda vår stuga i Lofsdalen när den är klar.

Väl hemma igen så gick det 5 dagar, och plötsligt fick jag en avi från posten att jag hade ett paket att hämta. Jag blev så nyfikna så M stack iväg ganska sent på fredagskvällen och hämtade paketet.

Det visade sig att paketet var från Heidi Dinesen och innehöll fullständigt otippat den hett efterlängtade ljusstaken. Var inte det helt otroligt! Jag menar, hur många gånger händer en sådan osannolik sak in a lifetime??? Tillsammans med den förtjusande staken låg en samling vackra chokladägg till Lillan och ett nummer av Bo Bedre från 2010, där Heidi och Thomas hem är med (du kan se hela reportaget här). Vi hade pratat om de bilderna när vi träffades på Gastrologik i Stockholm för några veckor sedan. I lådan fanns också ett brev från Heidi där hon utryckte tacksamhet för allt jag genom åren skrivit om Dinesengolven här på bloggen. Jag blev så rörd och glad att jag började grina (och tro på tomten)!

Ho, ho, här har ni mig!

Hoppsan, det var visst länge sedan ni hörde något från mig, liksom sist så har några börjat fråga vart jag håller hus. Precis som förra gången är det inte något medvetet val som ligger bakom de direkt usla uppdateringarna här på bloggen. Jag har bara inte haft den tid det tar att förse er med läsvärda texter och fina bilder. För det skall man ha klart för sig, att blogga tar tid! Jobbar man, på tex sjukhuset som jag gjorde förut, tar man sedan tid från sin fritid till att blogga, vilket lätt kan bli några timmar per dag på bra inlägg. Det skall fixas och fotas och redigeras och skrivas och så swoosh, så har det lätt gått en halv dag, eller i alla fall ett antal timmar.

Nu när jag har det här jobbet, där jag hela dagarna skriver, fotar, redigerar bilder, inreder, planerar och letar inspiration i tidningar och på weben (har faktiskt nästan helt slutat läsa bloggar), så får jag liksom mitt behov av att skapa och vara kreativ tillgodosett varje dag. När jag får tid över vill jag bara vara med min familj och gosa med dem!

Här hemma ser det lite ut som skrutt, men det gör faktiskt inget det heller, jag får ju göra fint hemma hos andra liksom! Det är så konstigt det här förstår ni, tidigare kunde jag inte ens koncentrera mig på att skriva ett mail om det var stökigt och dant omkring mig här hemma. Nu sitter jag här, helt obehindrad av röran bakom mig och skriver och skriver, röran bekommer mig inte förrän ”arbetsdagen” är slut och jag vänder mig om, först då känner jag att jag måste ta tag i det.

Nu kanske ni undrar vad jag skriver? Jo, det skall jag tala om, jag har blivit skribent (det också!) på äldre dar!!! Och det mina ladies är helt galet kul, nästan lika kul som att fota. Jag kände för först gången i mitt liv en mycket speciell lyckokänsla när jag för en tid sedan skrev ”Back to the roots inlägget”, och när responsen på det började rulla in blev jag nästan euforisk. Tänk att jag, med bara mina ord, kan påverka det allra innersta hos människor som jag överhuvud taget inte känner eller har träffat. Det var en helt enorm känsla och jag kände att jag hade mer att ge på skrivar fronten!

Nu föll det sig så, att av olika anledningar kom jag i kontakt med superduktiga och übergulliga Anne-Charlotte Andersson, som fotar massor av reportage i trädgårdar och hem. Hon gillade min stil att skriva, och nu så har jag fått i uppdrag av henne att skriva texten till ett antal av hennes reportage. Snacka om att behöva nypa sig i armen va?!!!

Dessutom rullar det på med mäklarjobben där jag stylar och fotar vissa av Alertus Fastighetsbyrås hus och lägenheter (den uppmärksamme hittar säkert en och annan pryl ni känner igen, i en del av bilderna). Några privata inredningskonsultuppdrag har också ploppat in, får tacka VLT för det (reportaget om mig för någon vecka sedan) och nästa vecka flyger jag till Luleå för att fota ett hem där och ett hem i Piteå. Förhoppningen är att jag skall kunna sälja dem som reportage till olika tidningar.

Jaha, nu vet ni lite om vad jag pysslar med nu för tiden, så ni förstår kanske att min fritid from nu är helig! Just ja, på toppen av alltihopa säljer jag ju POMP de LUX barnkläder också. Jättekul det också, och tack vare det har jag fått träffa en del av er läsare! Hör av er till mig om ni vill köpa eller vara värdinna för ett arrangemang hko@pompdelux.se