Jag har fått gråa/vita hårstrån i ögonbrynen! Jo då, det är sant, som en himla tomte…

Några dagar innan vi åkte till New York var jag och färgade brynen på en salong och de avvikande stråna var puts väck! Nu har det alltså bara gått typ 2,5 vecka och rackarna är tillbaka, fler än innan också… Alltså har det både sina fördelar och nackdelar att fylla 40. Eller det är åtminstone ett sätt att se på det.

Nåväl, i morse när jag stod där framför spegeln, och tänkte att ”fasiken, nu hinner jag inte färga brynen innan jag åker till Grekland, och fy vad tråkigt det är, skall jag behöva gå omkring där nere och tänka på det nu…”, kollade jag samtidigt min mail på telefonen (det gäller att vara effektiv), och plötsligt…

Jag hade fått en kommentar här på bloggen, den kom från en av mina allra första läsare, den som följt mig längst tror jag, Milla.

Medan jag satte mig på dass (ursäkta), klickade jag mig vidare till hennes blogg. Efter att jag skrollat ned en bit och fastnat vid en rubrik, förstod jag att hon varit sjuk, riktigt sjuk. Jag fortsatte läsa om hennes resa mellan hopp och förtvivlan och kom till ett stycke som verkligen berörde mig.

Jag vill gärna dela med mig av det till er, det är otroligt kloka och tankeväckande ord.

Plötsligt kändes inte de där vita stråna i ögonbrynen så viktiga längre. Herre Gud jag har ju ögonbryn i alla fall, och på toppen av alltihopa har jag både hår och ögonfransar också!

Stor kram till dig Milla som delar med dig av dina erfarenheter och dina kloka ord. Du och andra kvinnor som går, eller har gått igenom, det du nu genomlider är vår tids hjältinnor!

Snacka om att det är kul att botanisera bland tapetrullar, tygprover, soffor, mattor och annat smått och gott! Eftermiddagen har ägnats åt just det. Mitt eget hem har i princip sett likadant ut sedan före jul, inte har det hänt mycket här inte, men det gör inget. 

Jag pratade idag med en tjej som jobbat med inredning i många år. Hon sa just det, att när man arbetar kreativt med tex inredning åt andra, känns det inte lika nödvändigt att handla och styra om hemma i ett kör. Det måste jag skriva under på, för man får liksom utlopp för sitt intresse under arbetstid nu för tiden så att säga.

Den största förändringen här ute på Udden är nog att granntomten är såld, och det gamla huset är rivet. Tidigare var där ett fallfärdigt ruckel, med tonvis av bråte runt omkring, så vi lät slyn mellan taomterna växa sig frodig och fin, för att slippa se eländet. Nu när allt är borta har vi börjat arbetet med att röja och göra den sidan av tomten fin.

Tänk jag som fotar och fotar och bloggar (av och till nu för tiden), och nästan alltid släpar runt på min kamera, har nästan inte fotat något alls i New York. Jodå, jag hade med mig min gamla ”lillkamera” men orkade nästan aldrig ta upp den, utan fotade ibland med iphonen. M som i princip aldrig fotar, tog mycket fler bilder än vad jag gjorde. Jag orkade helt enkelt inte tänka på att fota och att det skulle bli snyggt och att jag skulle se snygg ut, jag ville bara uppleva och njuta av varje sekund, vilket jag också gjorde!

I New York var allt större, längre, högre, äldre, dyrare, bättre än typ allt annat i världen, i alla fall om man lyssnade på guiden som pratade under ”hop on hop off turen” som vi tog runt hela Manhattan. Jag vet, det är turistigt och inte det minsta flashigt (måste det förresten vara det…?) men det var en perfekt aktivitet när man besöker staden för första gången. Bussen körde runt i alla de olika stadsdelarna och guiden berättade om allt som man annars inte hade haft en aning om. Bland annat då om allt som var större, längre, högre, osv osv. Mitt första tips var alltså ”Hop on hop off”!

Det finns för den som inte känner till det, massor av olika områden/stadsdelar eller vad man vill kalla det, med olika karaktär, allt från Midtowns hysteri till lugnet i Central park. Våra absoluta favoriter blev West Village, Meatpacking district, de sydvästra delarna av Chelsea (runt The High Line och Chelsea market) och så förstås Central park.

Sladdade in här på Udden för några timmar sedan efter en snabbhelg uppe i Lofsdalen med mamma, syrran och så lilla sessan förstås. Huset är nu slutgiltigt utstakat och vi ”girls” har haft en fantastiskt kul helg. Minnen, god mat, rödvin, gapskratt och två extremt sena nätter, behöver jag säga mer…

Nu blir det ett par dagar med arbete innan vi sticker iväg med familjen för en veckas lata dagar i solen på Kreta. Blir lite si och så med semester för min del under resten av sommaren, kommer inte att jobba varje dag förstås men det blir en del av och till eftersom jag har ganska mycket jobb som ligger på vänt. Det fiffiga med att jobba med sitt största intresse är att det liksom inte känns som jobb, utan mer bara att jag skall göra något kul. Dessutom bestämmer jag själv när jag skall göra det.



Hej kommer ni ihåg mig?

Jag veeet, det var hur länge sedan som helst som ni hörde något från mig, men jag har ju varit på semester och inte varit uppkopplad på typ en vecka (otroligt skönt btw).

New York var allt jag hade förväntat mig och mycket mer!

Alla sa innan, att det största problemet med NY är att har man en gång varit där vill man bara dit igen… och jag är den första att skriva under på det! Första dagarna tänkte jag att, jaja, London är ju inte så pjåkigt det heller, jag älskar liksom London, men banne mig ju längre tiden led desto mer kom New York att knipa förstaplatsen bland storstäder i mitt hjärta!

Jag menar kan man annat en älska en stad som bjuder på denna vy från en vågrät position i hotellsängen???