Hej på er,

 

 

det var länge sedan, nästan två veckor tror jag. Jag kände idag att jag måste ge ett litet ”ljud” ifrån mig till er, så att ni inte tror att jag gått och dött eller något. Det har bara varit så himla jobbigt den sista tiden. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan (ta det rätt nu är ni snälla). Känner mig helt färdig och ännu är det inte slut på det hela…

 

 

Minns ni hur det var när man var sisådär en 15 år. Då, när ens hjärta i hemlighet bankade sådär vansinnigt hårt för någon tonårsfjunig kille med hockeyfrilla och en röst som inte bar ända fram. Minns ni hur man drömde om honom dag och natt, hur intensivt man kände att allt skulle bli bra och rosaskimrande bara han såg mig? Bara han blev min…  Minns ni den där känslan av att livet står och faller med den där killen? Så känner jag nu.

 

 

För att ni inte skall fokusera på fel saker när ni läser detta, måste jag nämna några saker innan jag kommer till kärnan.

 

 

Jag är fantastiskt glad och stolt och tacksam för min fantastiska familj, min underbara dotter, min älskade M och det faktum att vi alla mår bra och är friska, så vitt vi vet. Jag känner mig också priviligerad som får bo här på Udden i det här fina huset med den här storslagna utsikten. Det är heller inte alla som i sitt liv får rita och bygga ett alldeles eget hus i fjällen. Jag får det, och är otroligt glad och tacksam också över den möjligheten. Dessvärre är jag inte så komplett som människa, att jag kan leva helt utan fler drömmar och ytterligare önskningar.

 

 

 

Det enda som räknas egentligen. 

 

 

Har hon blivit helt galen tänker ni nu, men nej det har jag inte, jag har bara blivit kär. Jag är helt kär i det där huset i stan. Kan inte tänka på något annat. Det gör ont i bröstet när jag inser att det finns en risk att det inte blir vårt till slut i alla fall. Det är mitt drömhus och jag vet att världen kommer att bli rosaskimrande bara det blir vårt! Vi har inte sålt Udden ännu och tiden börjar rinna ut…

 

 

Jag har inte förmått mig att skriva något här på bloggen under de senaste veckorna. Vet inte vad jag skall skriva, känner ingen motivation och inspiration. Har svårt att fokusera på annat än husaffärer.

Nu vet ni hur det ligger till, även om jag inte kan gå in på några detaljer. Kanske kommer jag att känna ett sug efter att blogga imorgon igen, kanske inte, vi får se.

 

 

Kram Helena