Lärk är väldigt populärt att ta in till jul.

De små fina kottarna och de smala graciösa grenarna gör sig i nästan vilken potta som helst.

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

Tänkte kränga lite grejer som jag inte använder längre, kanske finns det något här som kan passa just dig! Det är kläder i bra kvalité, så trots att allt är använt så är samtliga plagg välbehållna och snygga.

 

 

 



 

 

 

För ungefär en vecka sedan fick jag reda på att Frälsningsarmén, nu till jul, samlar in julklappar som de sedan delar ut till barn som inte har det så väl förspänt i livet. Välbehållna leksaker, böcker och kanske kläder som inte används kan alltså glädja andra barn istället är tanken. Inslagna klappar lämnas alltså till Frälsningsarmén för vidare distribution.

 

 

 

Fint initiativ tänkte jag och ville naturligtvis bidra. Vi tycker att det är viktigt att försöka få våra barn att förstå att man alltid skall dela med sig till andra som inte har så mycket. Även om vi kanske inte berättar precis hur hemskt orättvist det är i världen, så försöker vi ändå ibland tex prata om hur vårt fadderbarn har det i Mali eller berätta att inte alla har en dator eller en egen cykel eller så. Frågorna har också varit många när vi tittat på Emil som går till fattighuset med julmat osv. 

Ja ni fattar, eller hur?

 

 

 

Jag sa alltså till Lillan i morse, att vi skulle titta i hennes rum och se om det fanns saker som hon inte använde, som vi kunde ge till andra barn som inte hade så mycket saker. Hon var helt med på noterna och började ivrigt leta efter saker som hon knappt aldrig använt. Jag blev verkligen så glad över att hon faktiskt utan vidare ville dela med sig av sina saker till andra barn. Hon är ju ensam ”liten” hemma hos oss, så det skulle faktiskt kunna vara så att hon var mer ”det här är mitt, mitt, mitt”. Tror att det är lätt hänt att det blir så när man inte har några andra småsyskon att dela med sig till.

 

 

 

Nåväl, allt gick bra fram till det att vi skulle slå in paketen. Jag berömde henne för att hon var så snäll och delade med sig till ”andra barn som inte får så många julklappar”. Det var där det sket sig kan man väl säga. Plötsligt säger hon – Men mamma varför är han så elak? – Vem då, säger jag.

 

 

OMG vad svarar man då?

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

 

De skickade en fil med de bilder de valt ut för publicering, och hur texten blev färdigredigerad, till reportaget jag gjorde i Piteå förra våren. Ni får inte missa nr 2 2013, för då är det med!

 

 

 



 

 

 

 

 

Jisses vad kallt det är ute, verkligen ingen lek. Världens sötaste Luciatåg, på Lillans dagis idag, gick av stapeln ute, och det hade jag missat att berätta för farmor, morfar och de andra som var där…

 

 

 

 

 

Annat var det i december förra året när den här bilden togs på en julmarknad utanför stan. Det var ganska milt och julmarknaden var lovely.

 

 

 



 

 

 

Jag är inte den där typen som går ”all in” (eller hur Sara) på julpyntet. Det har väl i och för sig hänt ett par gånger, bland annat när jag var hormonstinn av ammning, att jag gått lite crazy på den fronten, men vanligtvis håller jag en ganska låg profil.

 

Jag gillar vita julblommor som hyacinter, amaryllisar och julrosor (hoppsan vad unik jag måste

vara :-) sedan är jag väldigt förtjust i grön mjuk och fin björnmossa. Det brukar jag slänga på de flesta blommkrukor denna tiden på året.

 

 

 



 

 

 

 

 

Vet inte om ni minns, men jag håller på och inreder ett kontor åt killarna på Mediastrategi. Jag har utgått från deras logga när jag valt färgerna och sedan har vi diskuterat oss fram till vilka funktioner som skall finnas i lokalerna.

 

 

En hörna i själva kontorsdelen (där finns en mötes, konferens och biblioteksdel också) kommer att bli ett litet rum i rummet. Ett ställe där man kan sitta och pausa en stund med en tidning och en kopp kaffe tex.

 

 

 



Hej på er,

 

 

det var länge sedan, nästan två veckor tror jag. Jag kände idag att jag måste ge ett litet ”ljud” ifrån mig till er, så att ni inte tror att jag gått och dött eller något. Det har bara varit så himla jobbigt den sista tiden. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan (ta det rätt nu är ni snälla). Känner mig helt färdig och ännu är det inte slut på det hela…

 

 

Minns ni hur det var när man var sisådär en 15 år. Då, när ens hjärta i hemlighet bankade sådär vansinnigt hårt för någon tonårsfjunig kille med hockeyfrilla och en röst som inte bar ända fram. Minns ni hur man drömde om honom dag och natt, hur intensivt man kände att allt skulle bli bra och rosaskimrande bara han såg mig? Bara han blev min…  Minns ni den där känslan av att livet står och faller med den där killen? Så känner jag nu.

 

 

För att ni inte skall fokusera på fel saker när ni läser detta, måste jag nämna några saker innan jag kommer till kärnan.

 

 

Jag är fantastiskt glad och stolt och tacksam för min fantastiska familj, min underbara dotter, min älskade M och det faktum att vi alla mår bra och är friska, så vitt vi vet. Jag känner mig också priviligerad som får bo här på Udden i det här fina huset med den här storslagna utsikten. Det är heller inte alla som i sitt liv får rita och bygga ett alldeles eget hus i fjällen. Jag får det, och är otroligt glad och tacksam också över den möjligheten. Dessvärre är jag inte så komplett som människa, att jag kan leva helt utan fler drömmar och ytterligare önskningar.

 

 

 

Det enda som räknas egentligen. 

 

 

Har hon blivit helt galen tänker ni nu, men nej det har jag inte, jag har bara blivit kär. Jag är helt kär i det där huset i stan. Kan inte tänka på något annat. Det gör ont i bröstet när jag inser att det finns en risk att det inte blir vårt till slut i alla fall. Det är mitt drömhus och jag vet att världen kommer att bli rosaskimrande bara det blir vårt! Vi har inte sålt Udden ännu och tiden börjar rinna ut…

 

 

Jag har inte förmått mig att skriva något här på bloggen under de senaste veckorna. Vet inte vad jag skall skriva, känner ingen motivation och inspiration. Har svårt att fokusera på annat än husaffärer.

Nu vet ni hur det ligger till, även om jag inte kan gå in på några detaljer. Kanske kommer jag att känna ett sug efter att blogga imorgon igen, kanske inte, vi får se.

 

 

Kram Helena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En Anna har skrivit en kommentar på gårdagens inlägg och frågat om det är jag som tagit bilderna på ett hus som kom ut på Hemnet idag. Hon berättade också i en tidigare kommentar, att hon hade funderat på om det var jag som tagit bilderna på huset jag visade igår, när hon först såg dem. Det mina vänner gör mig själaglad. Det kanske inte är just det som är mitt mål, men väl en innerlig önskan, att bilderna blir just mina. Att man skall känna igen dem och känna att, titta dethär måste vara Helena Köhls bilder!