Mår bättre idag tack och lov, och skridskoåkning med Lillfisen väntar om en liten stund. Undrar om treåringar verkligen kan åka skridskor?

Igår kväll var jag på föreställningen Ljust och fräscht och jösses vad jag skrattade, allt var så otroligt mitt i prick! Har ni inte sett den måste ni bara gå, jag tror de gör en Sverigeturné nu så de dyker säkert upp i närheten av där du bor snart. Helt lovely säger jag bara!

Vilken fin dag det blev idag, och så vackert med rimfrosten på träden! Jag skulle gärna varit ute och fotograferat lite i morse men jag är faktiskt inte helt kry. Känner att jag har något i kroppen även om det är något oidentifierbart just nu, har bara varit piggare så att säga.

Dessutom har jag haft besök här på morgonen. Ett stycke reporter och ett stycke fotograf dök upp här vid tiotiden. Stackars dem, inte lätt att intervjua och fota en bloggare som babblar för mycket, och behöver typ 200 shoots på sig för att se skapligt avslappnad ut på bild.

Jag är tillbaka efter ett inte alls planerat ”minibrake” från bloggandet. Så kan det bli ibland… I tisdags var vi som jag berättade bjudna på ett trevligt event i Stockholm, så älsklingen och jag for dit på en liten minitripp. Planen var eventet på tisdagskvällen, ett möte på onsdag morgon och sedan mässa på eftermiddagen. Nu blev det inte riktigt så men…

Jaha, då var man hemma på Udden igen och en ny vecka med flera trevligheter har just tagit sin början! Redan imorgon sticker älsklingen och jag till Stockholm för en liten ”minigetaway”. Vi är av Dinesen inbjudna till ett exklusivt event på restaurang Gastrologik imorgon kväll.

Superkul och så spännande!

Typiskt, -16 grader idag, det är nu man skall vara i backen, men nix då åker vi hem istället… I går var det kallaste dagen på hela säsongen och då passade vi på att vara i backen hela dagen, hum , men det gick faktiskt bra, riktigt bra kläder är hela grejen och sedan är det viktigt att man skyddar de smås ansikten. Skidåkninen gick som en dans efter ett tag men jag drog snabbt slutsatsen att det är lättare att åka skidor med en liten 2 åring som inte har förstånd om att vara rädd, än en snart fyra åring som börjar inse att vi är högt upp och det gör ont om man ramlar… Vi hade några kontroverser i backen igår, innan det släppte om man så säger!

Nu far vi strax söder över och jag bjussar på några fina bilder, som jag nyss hittade, så länge. Jag tittade på bilderna och kunde snart konstatera att, tänk så mycket själva huset, väggarna, fönstren, taken, golven, listerna och annan ”fast inredning” betyder för känslan och så lite möbler och grejer man behöver för att få till det när själva ”skalet” är vackert. Min fråga blir då, varför lägger vi inte mer krut och pengar på våra hus och  mindre pengar på möbler och prylar?

 

För kanske 3-4 år sedan såg jag en uppstoppad fjällripa i en butik här uppe i Lofsdalen, som jag struntade i att köpa då, och jag har ångrat mig sedan dess! Jag har vid flera tillfällen frågat damen i butiken om hon inte har någon ripa att sälja till mig, men nej… riporna var slut…

Idag gjorde jag ett nytt halvhjärtat försök, och där satt hon/han och väntade på mig denna gång!!!

Med under sekundens betänketid blev hon nu äntligen min. Jag vet jag är lite knäpp, och kan få sådana där ”hangups” ibland, men en ripa från trakten kommer att passa sååå bra i fjällstugan!

Hur har ni det, är det lika kallt hos er som hos oss?! Jösses, nä vi vaknade var det 28 minusgrader här uppe i Lofsdalen… Vad gör man då liksom? Vi har softat, ätit frukost i lugn och ro, tjejerna har kommit på att det är kul med våningsängar… hua, jag med mitt katastroftänk tycker att det är liiite jobbigt att det är typ 15 mil till närmaste sjukhus. Är det en arbetsskada?

Varje dag när jag åker in till stan (om jag åker in till stan vill säga eftersom jag inte gör det annat än när jag måste, jag är lite av en ensamvarg, en social sådan om ni fattar…), passerar jag en hästhage med unghästar. Hela hagen är en stor vacker ekbacke med en flera hundra år gammal ekallé, hur vackert som helst. Vid soluppgång och solnedgång bildas som en vacker tavla av vyn från vägen, och jag har så många gånger tänkt åka dit för att fotografera.

Plötsligt i morse slog det mig att jag faktiskt ”Living my dream”! Självklart så är den största delen i den drömmen, min familj och vårat liv tillsammans. Men förutom det, så gör jag just nu, det jag i många många år bara drömt om. 1. Driver mitt eget företag, som till och med verkar funka! 2. Fotar, och håller på med inredning i alla möjliga olika former, hela dagarna (och får betalt för det, tjoho). 3. Ritar mitt/vårt eget fjällhus. Ja, var enda kvaratmillimeter, var enda fönster, kakelplatta, golvplanka, kranrackare, lysknapp och stupränna bestämmer jag själv hur det skall se ut.

Helt otroligt eller hur? Ibland rusar livet bara på utan att man riktigt reflekterar över vad som händer, man bara åker med liksom, och så plötsligt en dag när man vaknar, går det upp för en så otroligt lyckligt lottad man är. Nu vill jag bara tillägga, för att undvika sådana diskussioner, att jag egentligen inte har så höga krav på livet, är glad så länge min familj, mina släktingar och vänner är friska och vid god vigör. Det kanske är därför jag inte riktigt reflekterat över den här situationen ”Living my dream” som jag befinner mig i, jag hade liksom varit glad ändå.

Idag har jag bestämt att jag bara skall gå omkring och vara glad över mitt liv och njuta av stunden och bara insupa dagen. Helt krasst kan det ju faktiskt vara den sista, det vet man aldrig.

Här är i alla fall en bild från igår kväll. Jag har tidigare visat er bilder från ritningarna som en arkitekt gjort efter mina förlagor, det visade sig igår att de är helt värdelösa, inte ett endaste mått stämde och ritningen är helt inkomplett. Arkitekt? Yea, right…

Nu har vi skrotat de ritningarna, och min goa überduktiga kompis byggingengören Sara och jag har tillsammans gjort helt nya ritningar. Nåja, Sara har stått för själva CADritandet och jag för utförandet och idéerna (ok då Sara, du hade en del bra idéer du med, kram)!

See you!

Nu skall jag stänga lappen och bara gå runt och vara nöjd ett tag.

.

Några har redan uppmärksammat ”det”, och jag blir alldeles nervös…!

Vadå? undrar ni som inte hängt med i svängarna… Jo, söta ”Linda i Svarta huset” har minsan noterat att ni vill se bilder från deras fantastiska villa, och vet ni, jag skall få komma dit och fota liiite, så att ni skall få se vad jag yrar om, när jag liksom har hakat upp mig på deras hus, och inte riktigt kan släppa det. Huuur bussigt är inte det?! Kollektiv gruppkram till Linda från oss, eller hur!

HELENA