men ibland blir jag faktiskt sur, och kanske har jag ett lite häftigt temprament from time to time, men jag jobbar på den biten! Vad gäller tidigare nämnt företag, och deras ovilja att sponsra mitt påhitt med ”välgörenhetsbloppis”, så säger jag bara bemötande, allt handlar om bemötande! 

För det första pratade jag med killen som var ansvarig för sådana saker redan den 9 dec, alltså snart två veckor sedan. Han lät positiv och lovade att återkomma till mig på måndagen eller möjligen tisdagen veckan efter. Jag poängterade också att det var bråttom, eftersom jag ville göra det innan jul. Inte ett ljud hörde jag ifrån honom i förra veckan. 

Igår eftermiddag kom så svaret, en vecka för sent. Visst han kanske hade supermycket att göra, eller så hade han kanske glömt bort det. Hur som helst hade det känts bra om han åtminstone hade motiverat sitt beslut, bara jättekort. Kanske var det praktiskt omöjligt, kanske hade han inte mandat att fatta sådana beslut, kanske var det en förtagspolicy eller något annat som låg bakom. Nu kändes det bara som att han inte tog mig på allvar på något sätt, eller kanske bara struntade i vilket.

Tycker ni att jag skall ta bort den obscena gesten i förra inlägget? 

Höll på att skriva godmorgon, eftersom jag tittade på bilden av min morgonruffsiga lilla jäntan på bilden. Det är så vansinnigt mysigt att ligga och dra sig i sängen med henne på mornarna, finns det något gossigare än ens lilla unge i pyjamas och ruffsigt hår?

Tog en nypa luft nere på bryggan nyss, och visst blir allt vackert när den fina vita fluffiga snön lägger sitt täcke över den annars så mörk grå värld vi lever i under vinterhalvåret här i Sverige!

Egentligen borde jag hålla detta för mig själv,

 eftersom chansen ökar, att det blir jag som vinner den helt underbara ponchon, om inte så många deltar i tävlingen… Men det vore väldigt ego av mig, så så kan jag inte göra :-)

 Dessutom måste jag bara visa er vilka otroligt fina bilder storfavvon Daniela Witte har tagit på den här helt sagolika (sagolika var nog det rätta ordet, liksom lite Ronja Rövardotter över den) och otroligt lyxiga ponchon/capen i 100% ull från svenska klädmärket Rightious Fashion, som man just nu kan vinna i Danielas blogg. Värdet är hela 2000 kr och plagget är rättvisemärkt och ekologiskt tillverkat i Nepal där ”Rightious” skapat arbetstillfällen till unga tjejer för att bekämpa prostitution i de större städerna dit flickorna annars reser för att försörja sig med att sälja sin kropp.

Vinden har vänt och ordningen är återställd, nu blåser det nordan här ute på Udden och det

går höööga vågor på sjön, ja så höga som det nu blir på en insjö mitt i Sverige! Väder och vind blir mycket påtagligt när man bor vid vattnet och man lär sig på något vis att leva med vädret och inte mot det. Så idag blir det mao inneaktiviteter när min lillasyster och hennes minsting kommer på besök.

Måste bara än en gång få tacka för alla fina meddelanden och mail jag fått av er,

de värmer så gott i hjärtat skall ni veta! Igår var jag så glad och upprymd, självförtroendet hade fått sig en puff i rätt riktning och jag kände mig så pass självsäker att jag till och med

gav mig i kast med att baka…

Hej på Er alla rara bloggläsare som så troget kikar in här varje dag och förgyller min tillvaro!

Ett extra litet tack vill jag sända till alla Er som lämnat sååå fina

 peppande kommentarer och skickat helt otroligt gulliga mail.

 What have I done to deserve you? 

LOVE

Klippan i mitt liv, den stora famnen där jag gråter ut, är inte bara den mest fantastiska pappan i världen, han är också den klokaste, finaste och positivaste människan jag vet, tröstade mig igår och fick mig att inse att man måste vända alla negativa energier som påverkar ens liv till något positivt!

M är ingen sentimental typ som när man är ledsen stryker en över håret och säger ”Staaackars Heleeena!!” utan mer typen som säger ”Älskling vänd på det, kanske kan du lära dig något av dethär, och använda det till något riktigt bra?”. Precis som många av er, har han länge försökt att lära mig att sortera bort allt och alla som bara tar ens energi, och aldrig lämnar något tillbaka.

 Jag är inte alltid så bra på just den biten.

Är ledsen så att jag mår illa idag, känns nästan som att jag skall kräkas och tårarna bränner bakom ögonlocken. Måste lära mig att inte förvånas och påverkas av handlandet

hos vissa människor i min närhet…

Mindre än två veckor kvar till jul, det är inte klokt vad tiden går fort, tyckte nyss löven föll av träden! Det är verkligen ingen klyscha, det där med att tiden går snabbare ju äldre man blir, det bara är så, det märker jag hela tiden. Bara en sådan sak som Lillans Lucialinne och ljuskrona. Först tänkte jag tanken att, var i Herrans namn packade jag ned dem förra året? Men i samma sekund som jag tänkte det, slog det mig. Jag hade ju inte packat ned dem alls, de ligger kvar i min garderob och jag har nästan varje dag tänkt att jag skall ta ut dem i förrådet, och så plötsligt pang bom bang har ett helt år passerat! My Good, det känns som om det var ett par dagar sedan jag stod där med det nytvättade linnet i handen och tänkte, jag lägger det här så länge, så tar jag ut det sedan…

Om jag tänker på tidens framfart i ett större perspektiv blir det på ett helt annat sätt. Vår lilla fröken blir fyra år nästa sommar, ett år yngre än vad storasyster (mellantjejen) var när jag träffade hennes pappa, min älskade M. Snart nio år sedan, men med det känns det inte som om det var igår, det känns mer som att det alltid varit så, alltid varit vi.

Jag var trettio år när jag träffade M, flickorna var fem och sju, men dem träffade jag inte förrän de var sex och åtta! Jag var vettskrämd över att träffa hans barn, och ett av hans barn var vettskrämd över att träffa min hund. Bra början, mellantjejen satt på diskbänken och vägrade gå ned så länge hunden var här… Vi var många som skulle anpassa oss till det nya livet som började då!