Jag är inte den där typen som går ”all in” (eller hur Sara) på julpyntet. Det har väl i och för sig hänt ett par gånger, bland annat när jag var hormonstinn av ammning, att jag gått lite crazy på den fronten, men vanligtvis håller jag en ganska låg profil.

 

Jag gillar vita julblommor som hyacinter, amaryllisar och julrosor (hoppsan vad unik jag måste

vara :-) sedan är jag väldigt förtjust i grön mjuk och fin björnmossa. Det brukar jag slänga på de flesta blommkrukor denna tiden på året.

 

 

 



 

 

 

 

 

Vet inte om ni minns, men jag håller på och inreder ett kontor åt killarna på Mediastrategi. Jag har utgått från deras logga när jag valt färgerna och sedan har vi diskuterat oss fram till vilka funktioner som skall finnas i lokalerna.

 

 

En hörna i själva kontorsdelen (där finns en mötes, konferens och biblioteksdel också) kommer att bli ett litet rum i rummet. Ett ställe där man kan sitta och pausa en stund med en tidning och en kopp kaffe tex.

 

 

 



Hej på er,

 

 

det var länge sedan, nästan två veckor tror jag. Jag kände idag att jag måste ge ett litet ”ljud” ifrån mig till er, så att ni inte tror att jag gått och dött eller något. Det har bara varit så himla jobbigt den sista tiden. Vi har kastats mellan hopp och förtvivlan (ta det rätt nu är ni snälla). Känner mig helt färdig och ännu är det inte slut på det hela…

 

 

Minns ni hur det var när man var sisådär en 15 år. Då, när ens hjärta i hemlighet bankade sådär vansinnigt hårt för någon tonårsfjunig kille med hockeyfrilla och en röst som inte bar ända fram. Minns ni hur man drömde om honom dag och natt, hur intensivt man kände att allt skulle bli bra och rosaskimrande bara han såg mig? Bara han blev min…  Minns ni den där känslan av att livet står och faller med den där killen? Så känner jag nu.

 

 

För att ni inte skall fokusera på fel saker när ni läser detta, måste jag nämna några saker innan jag kommer till kärnan.

 

 

Jag är fantastiskt glad och stolt och tacksam för min fantastiska familj, min underbara dotter, min älskade M och det faktum att vi alla mår bra och är friska, så vitt vi vet. Jag känner mig också priviligerad som får bo här på Udden i det här fina huset med den här storslagna utsikten. Det är heller inte alla som i sitt liv får rita och bygga ett alldeles eget hus i fjällen. Jag får det, och är otroligt glad och tacksam också över den möjligheten. Dessvärre är jag inte så komplett som människa, att jag kan leva helt utan fler drömmar och ytterligare önskningar.

 

 

 

Det enda som räknas egentligen. 

 

 

Har hon blivit helt galen tänker ni nu, men nej det har jag inte, jag har bara blivit kär. Jag är helt kär i det där huset i stan. Kan inte tänka på något annat. Det gör ont i bröstet när jag inser att det finns en risk att det inte blir vårt till slut i alla fall. Det är mitt drömhus och jag vet att världen kommer att bli rosaskimrande bara det blir vårt! Vi har inte sålt Udden ännu och tiden börjar rinna ut…

 

 

Jag har inte förmått mig att skriva något här på bloggen under de senaste veckorna. Vet inte vad jag skall skriva, känner ingen motivation och inspiration. Har svårt att fokusera på annat än husaffärer.

Nu vet ni hur det ligger till, även om jag inte kan gå in på några detaljer. Kanske kommer jag att känna ett sug efter att blogga imorgon igen, kanske inte, vi får se.

 

 

Kram Helena

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En Anna har skrivit en kommentar på gårdagens inlägg och frågat om det är jag som tagit bilderna på ett hus som kom ut på Hemnet idag. Hon berättade också i en tidigare kommentar, att hon hade funderat på om det var jag som tagit bilderna på huset jag visade igår, när hon först såg dem. Det mina vänner gör mig själaglad. Det kanske inte är just det som är mitt mål, men väl en innerlig önskan, att bilderna blir just mina. Att man skall känna igen dem och känna att, titta dethär måste vara Helena Köhls bilder!  

 

 

 



 

 

 

 

 

Sjukt mycket att göra just nu och det är såååå kul! Varierande är det som attan, vilket sätter en otrolig guldkant på vardagen. Just idag jobbar jag på en text till ett superfint reportage som Anna Kvarnström fotat och sålt till Älskade hem (tidigare hette den Tove tror jag). Det var länge sedan jag skrev någon text nu, så det känns otroligt roligt att göra detta just nu.

 

 

 

Måndag, tisdag och onsdag har jag ägnat åt att styla och fotografera hus som skall ut till försäljning här i Västerås. Ett av dessa hem har just lagts in på Hemnet och ni

kan hela hemmet här.

 

 

 



 

 

 

Men Hallå!

 

 

 

Inte sålt ännu, och tiden börjar rinna ut…

 

 

 



 

 

 

 

 

 

Åh vad jag sovit länge i natt, hela 10 timmar i sträck blev det. Så skönt känner mig pigg och utvilad. Det blir ev en visning i dag så vi lär nog dra igång med lite fix här om en stund. Men jag kände att jag måste få förklara mig för er först. Ett inlägg jag gjorde här om dagen kan ha framstått på ett icke önskvärt sätt, därför vill jag förklara.

 

 

En kommentar till inlägget lyder som följer:

 

Går inte att jämföra bilder som är tagna för så olika syften. Bilderna på Hemnet behöver vara klara o tydliga just som de är, med vidvinkel så man ser hur det verkligen ser ut! Vet inte vad du är ute efter för reflektioner genom att jämföra?
 

 

Och det mina vänner, var just det jag menade. Bilder tas på olika sätt beroende på syfte. Att göra reportage med förhoppningen att kunna sälja dem till ett magasin, handlar inte bara om att dokumentera ett möblemang. Det handlar (för mig) om att förmedla en känsla, att skapa harmoniska bilder som berättar lite mer än just bara hur man har möblerat. Jag har egentligen inga teoretiska kunskaper om fotografering, utan arbetar förutsättningslöst på känsla.

Kram Helena


 

 



 

 

 

 

Ja, mitt i alltihopa håller vi ju på och bygger uppe i Lofsdalen. Jag glömmer nästan bort det mellan varven, eftersom jag är så upptagen med att fundera över husaffärerna (eller inte) här hemma.

 

 

Byggaren Tobbe (som vi kallar Tobbe trollkarl, eftersom det för oss är helt fantastiskt att han kan trolla fram vårt drömhus helt utifrån våra egna ritningar) skickar bilder emellan åt och då kommer vi på att ”Just ja, vi har ju den grejen också”!

 

 

 



 

 

 

I morse, när vi var på väg till dagis, sa Lillan till mig,

 Mamma i sommar när jag fyller år, då skall jag ha strandkalas för mina kompisar!

Oj, vad det stack till i hjärtat, vi kanske inte ens bor här ute då…