Hej på Er alla rara bloggläsare som så troget kikar in här varje dag och förgyller min tillvaro!

Ett extra litet tack vill jag sända till alla Er som lämnat sååå fina

 peppande kommentarer och skickat helt otroligt gulliga mail.

 What have I done to deserve you? 

LOVE

Klippan i mitt liv, den stora famnen där jag gråter ut, är inte bara den mest fantastiska pappan i världen, han är också den klokaste, finaste och positivaste människan jag vet, tröstade mig igår och fick mig att inse att man måste vända alla negativa energier som påverkar ens liv till något positivt!

M är ingen sentimental typ som när man är ledsen stryker en över håret och säger ”Staaackars Heleeena!!” utan mer typen som säger ”Älskling vänd på det, kanske kan du lära dig något av dethär, och använda det till något riktigt bra?”. Precis som många av er, har han länge försökt att lära mig att sortera bort allt och alla som bara tar ens energi, och aldrig lämnar något tillbaka.

 Jag är inte alltid så bra på just den biten.

Är ledsen så att jag mår illa idag, känns nästan som att jag skall kräkas och tårarna bränner bakom ögonlocken. Måste lära mig att inte förvånas och påverkas av handlandet

hos vissa människor i min närhet…

Mindre än två veckor kvar till jul, det är inte klokt vad tiden går fort, tyckte nyss löven föll av träden! Det är verkligen ingen klyscha, det där med att tiden går snabbare ju äldre man blir, det bara är så, det märker jag hela tiden. Bara en sådan sak som Lillans Lucialinne och ljuskrona. Först tänkte jag tanken att, var i Herrans namn packade jag ned dem förra året? Men i samma sekund som jag tänkte det, slog det mig. Jag hade ju inte packat ned dem alls, de ligger kvar i min garderob och jag har nästan varje dag tänkt att jag skall ta ut dem i förrådet, och så plötsligt pang bom bang har ett helt år passerat! My Good, det känns som om det var ett par dagar sedan jag stod där med det nytvättade linnet i handen och tänkte, jag lägger det här så länge, så tar jag ut det sedan…

Om jag tänker på tidens framfart i ett större perspektiv blir det på ett helt annat sätt. Vår lilla fröken blir fyra år nästa sommar, ett år yngre än vad storasyster (mellantjejen) var när jag träffade hennes pappa, min älskade M. Snart nio år sedan, men med det känns det inte som om det var igår, det känns mer som att det alltid varit så, alltid varit vi.

Jag var trettio år när jag träffade M, flickorna var fem och sju, men dem träffade jag inte förrän de var sex och åtta! Jag var vettskrämd över att träffa hans barn, och ett av hans barn var vettskrämd över att träffa min hund. Bra början, mellantjejen satt på diskbänken och vägrade gå ned så länge hunden var här… Vi var många som skulle anpassa oss till det nya livet som började då!

Åh, grattis skall hon äntligen få gifta sig nu, tänker ni som känner mig.

Hoppet är som bekant det sista som överger en, men nej, det var inte jag den här gången heller… Däremot har jag fått den enormt stora glädjen och äran att få fota ett par,

som jag ännu inte träffat, på deras stora dag.

Sååå fantastiskt spännande, nervpirrande, läskigt och underbart roligt det skall bli! Jag har aldrig fotat något bröllop, men det är långt dit, och jag kommer att vara förberedd till tänderna. Många provfotograferingar i kyrkan och i festlokalen räknar jag med att det blir.

Dessutom kommer jag att försöka komma i kontakt med någon bröllopsfotograf och be att få assistera vid några bröllop under våren. Så är du fotograf eller känner du någon som är det och är intresserad av en helt gratis assistent till bröllop i vinter och vår, är du välkommen att kontakta mig på

helena_kohl@hotmail.com

Närmare bröllopsfotografering än såhär har jag aldrig kommit.

 Tog några bilder vid min söta väninnas fina bröllop förra våren, men när man är gäst vid ett bröllop vill man njuta av högtiden, festen, maten och människorna så då är man inte så intresserad av att fly runt med kameran i högsta hugg, så det blev inte så många.

En riktigt fin söndag till alla som kikar in!!

Nej, men nu måste jag bara få komma här med ett litet förtydligande. Det är inte alltid rätt budskap framgår och man är tillräckligt tydlig som bloggare. Det här känns bara så angeläget att jag måste få er uppmärksamhet en liten stund.

Alltså, i mitt inlägg om Lillans nya skor, skrev jag att jag inte ”går igång” på dyra märkeskläder till barn. Det innebär alltså att jag väldigt väldigt sällan köper märkeskläder till henne, vilket alltså resulterar i att jag har ganska få sådana plagg i lådan i förrådet som jag skrev om!

Jag skrev att jag var för snål för att skänka till välgörenhet (men så knasigt det lät) och med det menade jag att det bär mig emot att lämna tex en av de få fina klänningar som jag köpt för kanske många hundra kronor, till tex Myrorna (där en liten del kommer till de behövande och resten går till löner, lokaler och administration. Det känns liksom, men oj den här måste jag spara – den som var så dyr! Däremot har jag inga som helst problem med att lämna det som jag tycker är mer vanliga kläder till organisationer som ger bort själva kläderna till behövande barn.

 

Jag skrev att jag tycker att det är pinsamt att sälja kläderna, vilket innebär just det ni nu skriver i kommentarsfältet om, att folk skall tycka att vi som har det så bra borde väl kunna ge bort sakerna till dem som bättre behöver dem. Jag både säljer och köper gärna möbler, prylar och allt möjligt annat på tex Blocket, men just barnkläder tycker jag är lite känsligt av någon anledning.

 

Dessutom har jag givit bort massor med barnkläder till kompisar som blivit mammor (både ensamstående och par), och de lite dyrare märkeskläderna är för tillfället utlånade. Så jag tror att jag dragit ett par strån till stacken vad gäller både återvinning och välgörenhet.

 

Vad gäller välgörenhet i allmänhet kan jag bara säga, trots att jag verkligen inte behöver det, att där har jag inget dåligt samvete överhuvud taget!

 

Som igår blev utsedda till årets Gasellebedrift i Norge 2011

Jag minns när jag för första gången i februari hittade kläderna i Oslo och skrev det här inlägget (och faktiskt tänkte skriva, komihåg vart du först såg dem!). Jag hade aldrig sett märket i Sverige och det visade sig sedan att det var svårt att få tag på kläderna här hemma. De fanns inte i någon webshop utan endast i en eller ett par butiker på västkusten, som kunde tänka sig att skicka, vill jag minnas.

Idag säljs ChillNorway i 250 butiker (var av 80 i Sverige) i 10 länder runt om i världen, bra jobbat! Trots att de blivit så stora är de fortfarande ett skönt familjeföretag med nästan bara familjen anställda. Visst är det coolt!

En skön fredag önskar jag Er!

Här kan du se en intervju med ”familjen ChillNorway”!

Vanligtvis går jag inte igång på märkeskläder till barn, dels för att det är svindyrt och man får typ väldigt lite material för pengarna, och dels för att man sedan får gå omkring och vara orolig över att ens lilla hjärta skall förstöra plagget med någon fin penna, eller något annat påhittigt redskap.

Dessutom vet jag aldrig vart jag skall göra av dem när de tillslut blir urväxta, vilket brukar ta si sådär en 5-6 månader just nu. Jag är för snål för att lämna dem till välgörenhet och tycker att det är för pinsamt att sälja dem på tex Blocket, så de brukar hamna i en plastlåda ute i förrådet i väntan på att någon kompis skall få ett litet flickebarn. När någon sedan kommer hit för att kolla igenom plastlådan blir det samma visa, för snål för att ge bort och för pinsamt att sälja till en kompis. Så det brukar bli att de får låna, larvigt egentligen, för vad i hela fridens namn skall jag göra med kläderna när de sedan kommer tillbaka?

Lät det där lite som ”surt sa räven om rönnbären”? Kanske… för visst skulle jag handla mycket mer om jag hade mer pengar, men jag tror att jag ändå skulle ha svårt för att göra mig av med de urväxta dyra kläderna, och då skulle lådan där ute vara sååå mycket större, och ta upp ännu mer plats!

Skönt att man har tid med med lite i-landsproblem ibland,

för då blir man påmind om att man att man har det så jäkla bra!!!

Inlägg nummer 1000!

Trumpetfanfar!!!

Tänk så många inlägg det blivit genom åren, hela 1000 stycken, och lustigt nog kommer jag ihåg vart enda ett av dem. Jag gjorde några stickprov igår! Hi, hi!

Sak efter sak kommer på plats i mellantjejens rum, igår var det den superfina lilla kristallkronan som kom upp, efter att snälla papsen hade kapat sladd och kedja några decimeter.