Bungie är otroligt noggranna med att påpeka att de aldrig, ens under sin tid som livegna, varit en del av ”vanliga” Microsoft, och att de alltid haft kvar sin särart. Men efter revolten och splitten börjar de mer och mer likna ett Microsoft i miniatyr.
”Det går inte att omdefiniera actiongenren med en sex år gammal vokabulär”, skrev jag besviket när Halo 3 släpptes. Det är ett spel jag fortfarande spelar idag, två år senare. Vad Bungie revolutionerade var ju aldrig själva eldstriderna, eller ens det allmänna spelet på planen, utan ramverket och infrastrukturen som underbyggde det. Halo 3 må ha haft en underväldigande kampanj och en spelkänsla förvillande lik sina föregångare (många kallade det ett Halo 2 i HD, och det var ganska precis vad det kändes som), men communityt Bungie fostrat kring det saknar i många avseenden motstycke. De lyckas till och med hålla kvar mig, trots att jag hellre spelar i samma rum, på samma TV, som mina vänner istället för online.

Och det här tänket, att alltid behandla själva spelen och kringtjänsterna som om de vore likvärdiga, är precis vad de ärvt av Microsoft. Därför kommer det inte som någon överraskning att de sågat till Halo 3: ODST så att det passar in som en naturlig pusselbit i deras långsiktiga strategi för serien. Mer än något annat är det nämligen en brygga mellan Halo 3 och det nyligen utannonserade Halo: Reach. I DVD-fodralet kommer två skivor skramla runt: en med ODST-äventyret och tillhörande multiplayerlägen (nej, det går inte att korsspela med Halo 3 online), en med Halo 3:s multiplayerläge och 24 kartor, varav tre nya (en är en uppdaterad version av svintajta Midship från Halo 2). På ODST-skivan får man dessutom tillgång till multiplayerbetan för Halo: Reach. Hur Reach-multiplayern kommer se ut och fungera i förhållande till de andra två spelen vägrar Bungie prata om (tro mig, jag har försökt), men det är nog en ganska säker gissning att de inte stryker ett sträck över det som varit, skriver en ny spelmotor och släcker ner sina gamla servrar.

Mitt i detta gigantiska integrationsprojekt finns det faktiskt ett spel också. Halo 3: ODST är Bungies chans att göra något lite annorlunda med en serie där varenda ombalansering kan få skeppet att kantra, och den är de måna om att ta vara på.
Men det är också en fem år försenad ursäkt. På E3 2004 visade Bungie upp en sekvens från det då osläppta Halo 2 där Master Chief och hans UNSC-kamrater utkämpade en hektisk strid i den fiktiva afrikanska staden New Mombasa. Eller det var åtminstone var vi trodde. I det färdiga spelet fanns inte E3-banan med i sin originalskepnad. Faktum är att det knappt utspelade sig på jorden alls, något som väckte lika upprörda känslor som det snopna slutet i samma spel.

Var ODST utspelar sig? I New Mombasa. Det tar till och med vid precis där storyn i Halo 2 lämnar jorden bakom sig, när en av covenanternas profeter warpar sig tillbaka ut i rymden och lämnar efter sig en chockvåg som ödelägger hela staden. Eller nästan. I ODST rör sig en ensam Orbital Drop Shock Trooper (därav titeln) genom det som återstår av New Mombasa och försöker ta reda på vad som hänt med hans kamrater, som landade lite tidigare i sina pods och nu är borta. Man har hela staden att utforska redan från början. Om man vill. Det är nämligen ingen gästvänlig plats. ”Friheten är något vi jobbade hårt med att introducera för att uppdatera Halo-konceptet”, berättar en Bungie-representant medan han styr sig fram genom staden. ”Vi tänkte även mycket på hur det är att vara en ODST. Det är en mycket mer personlig story.”
Faktum är att de går så långt som att kalla det en detektivhistoria. Och man kan förstå varför. Medan man rör sig genom staden kommer man hitta ledtrådar som hintar om vad som hänt med de andra ODST-soldaterna (mina tankar söker sig till det första Resident Evil när det här demonstreras). Varje gång man hittat en signalpost (de är utspridda i staden och går att bocka av i vilken ordning man vill) triggas en flashbacksekvens där man får följa kollegan ifråga på just den plats där man hittat spåren efter honom eller henne. Till exempel stöter man vid ett tillfälle på en raserad bro som pekar mot några spruckna, brinnande byggnader vid horisonten. Här spolas storyn tillbaka till en sekvens där några soldater är i full färd med att spränga bron när de attackeras av fientliga Wraiths, varpå man helt enkelt tar över kontrollen och spelar sig igenom den intensiva striden. I bakgrunden står alla byggnader intakta. Man blir genast spänd på vad som ska komma att hända. På det här sätter fungerar varje tillbakablick som en omvänd, spelbar cliffhanger.

Men det är inte bara berättandet som justerats i Halo 3: ODST. Även ett nytt multiplayerläge, Firefight kallat, introduceras. Här samsas fyra spelare om ett visst antal liv och hjälps åt för att försvara en arena mot invaderande covenanter av allt större styrka. Det är inget unikt upplägg, tankarna förs bland annat till Left 4 Dead, men det är bubblande hetsigt och riktar en strålkastare mot det faktum mot att det är just striderna, inte den rätt lättsamma handlingen eller inramningen, som alltid gjort Halo till vad det är.
Å andra sidan har Bungie chansen att rätta till det också den här gången.