Vet du hur det känns att försöka bedöma ett fightingspel på några minuter? Fundera på hur många taktiker och nyanser av schack du skulle hinna upptäcka på samma tid. ”Skrapa på ytan” är liksom inte ens förnamnet.
Det här är inte första gången klassiska (och blodiga) Samurai Shodown går 3D, även om de flesta nog förträngt 1997 års Samurai Shodown 64. Det är inte så rasande snyggt den här gången heller, men inramningen är bitvis galet vacker (tänk Okami) och arenorna känns sådär mustigt japanska som serien alltid gjort. Det är sakura-träd, torii-portar och tempelgårdar för hela slanten. Mycket mer än så är svårt att säga i det här skedet. Ge mig 50 timmar till med Edge of Destiny och jag ska ge dig något slags hum om huruvida det är något att ha.

/Alfred