Så var blåbärsstatusen då äntligen mosad. Min första riktiga E3-dag någonsin. Och som jag har längtat. Varje år har jag bänkat mej, oftast lika mycket av nöje som för jobbsyften. Så länge jag kan minnas har jag följt strömmade förkonferenser, live-bloggade gruppintervjuer och köpt specialnummer av mina favortispeltidningar – allt för att få ett grepp om vad som hänt på denna den viktigaste av spelhändelser. Men nu är jag här, på plats, och det gick verkligen inte att tänka sig hur det skulle vara på riktigt. Snurrigt storslaget och peppande stressigt. Final Fantasy-samlarleksaker i glasmontrar och en Steven Spielberg som, omgiven av några abnormt stora vakter, gick förbi mej på typ en meters avstånd. Att utföra ett professionellt arbete är naturligtvis nummer ett på prioriteringslistan, men det är svårt att inte dras med i atmosfären här.

Med det sagt finns ju allt det där vidriga man bara anat tidigare med också. Båsbrudar som driver runt i klungor med svansar av flåsande fotografer efter sig. Säljande hajar rapar pr-mantran om sockerfria energidrycker som kommer ta ditt spelande till nästa nivå. Desperata PR-människor som försöker köpa uppmärksamhet med gratisprylar och falska leenden. Men kanske är det just dynamiken, blandningen av allt man älskar och allt man hatar, som gör upplevelsen. För uppblandat med alla trippel A-titlar och spel som producerats enbart i syfte att tjäna pengar, finns det också en hel del små pärlor.

Efter att jag spelat mej igenom Wii-versionen (eller de banor som fanns tillgängliga på golvet) av New Super Mario Bros. kliver jag en bit bort och hittar en spelbar Wii-version av Cave Story. Ett stenkast från Lego Rock Band hittar jag Erik Svedängs Blueberry Garden och Retro Affects Snapshot, båda spelbara. Efter en stund med Treasures Sin and Punishment 2 kliver jag på de finländska utvecklarna från Red Lynx och får testa deras kommande Arcade-titel Trials HD.

Det kärleksfullt lilla, blandat med det på gränsen till osmakligt stora.

/Gill