Inte för att låta otacksam, men det värsta som finns i livet är att bli bjuden på resor till Los Angeles. Jag brukar rekommendera alla jag känner att inte åka hit. Den ingrodda bilden av stjärnglans och glamour har väldigt lite med den gråa verkligheten att göra. LA är ett lapptäcke av sprucken betong (det finns inte en enda hel trottoar i hela stan), skräp och fallfärdiga hus. 90 procent av alla byggnader är snabbmatsrestauranger och spritbutiker som ser ut att vara byggda av blinda människor för 50 år sedan. Dekoren slutade uppdateras på 80-talet har inte reparerats eller målats om sedan dess. Det både syns och känns att man egentligen befinner sig i en öken. Downtown är ett dött finansdistrikt som bor granne med ren misär. Hollywood är den perfekta turistfällan för turister som vill bli mördade.

Men som sagt, jag är inte otacksam. Jag kan se fördelar med att vara här också. Temperaturen är till exempel rätt trivsam. Jag kommer ihåg när jag åkte hit direkt från Tokyo för ett par år sedan, det kändes som att man plötsligt slagit på AC:n i ett alldeles för kvavt rum. (Tokyo är som att bo i tropikerna.)

Och på något sätt mår jag rätt gott av att gå runt här idag, trots att jag egentligen inte alls är ute för att roa mig. Förmodligen handlar mitt okaraktäristiskt muntra humör om om att jag äntligen fått sova ut ordentligt efter ett dygn i luften och på olika flygplatser. Men jag har nästan aldrig varit närmare att INTE hata LA än idag. Solen skiner, hamburgarna är billiga och jag har inte ens blivit mördad än.

Låt oss fira det med ett litet bildspel från min senaste promenad.

(Och tro mig, LA blir verkligen inte särskilt mycket vackrare än så här.)