”How can people get so excited over a basketball game?” muttrar en herre mitt i allt kaos när vi promenerar hem längs Hollywood boulevard.

Well, om folket ifråga är LA:s invånare och matchen är NBA-finalen som just vunnits av Lakers så kanske man inte borde vara så förvånad.

Vi utlänningar förstod inte riktigt hur stort det här var förrän vi knappt kom upp på tunnelbaneperrongen för alla poliser (det här var före matchen, och senast Lakers förlorade på den här nivån dog sex personer i upploppen), och väntetiden för ett bord på Saddle Ranch visade sig vara två timmar (jämfört med två minuter igår). När vi väl intagit vår kvällsvard på Johnny Rockets var matchen över och vunnen, och gatorna kring Kodak och Grauman’s Chinese theatre fyllda av skrikande människor i lilagult och tutande bilar. Främlingar kramade varandra och utbrast ”have you heard the news?!” Någonstans brölade en vuvuzela.

Bland alla euforiska Lakers-fans sprang vi in i en svårt stenad svensk som verkade ha den bästa kvällen i sitt liv, och den blev tydligen bara ännu bättre när vi nämnde att vi varit på E3. (”SICK!!!” utbrast hans inte helt närvarande bjässe till klasskamrat.)

Stämningen var så smittande att vi köpte oss ett par gula t-shirts för att fira vinsten vi egentligen inte kunde bry oss mindre om. Sedan sveptes vi bara med mer och mer i takt med att kaoset tilltog (efter en stund kunde man inte höra en meter framför sig). Bilar skrek åt oss och vi ylade tillbaka. Förbipasserande undrade var man kunde köpa våra stylish tröjor och vi pekade entusiastiskt mot den skumma grupp människor som krängt dem till oss mitt på gatan för tio dollar, inklusive en miniflaska Beckham-parfym (en deal inte ens Xbox 360 slim kan slå). Plötsligt var vi en del av flocken. Bara för att vi hade lite gult på oss.

Hur folk kan bli så upphetsade över en basketmatch?

Nu vet jag.