Så var blåbärsstatusen då äntligen mosad. Min första riktiga E3-dag någonsin. Och som jag har längtat. Varje år har jag bänkat mej, oftast lika mycket av nöje som för jobbsyften. Så länge jag kan minnas har jag följt strömmade förkonferenser, live-bloggade gruppintervjuer och köpt specialnummer av mina favortispeltidningar – allt för att få ett grepp om vad som hänt på denna den viktigaste av spelhändelser. Men nu är jag här, på plats, och det gick verkligen inte att tänka sig hur det skulle vara på riktigt. Snurrigt storslaget och peppande stressigt. Final Fantasy-samlarleksaker i glasmontrar och en Steven Spielberg som, omgiven av några abnormt stora vakter, gick förbi mej på typ en meters avstånd. Att utföra ett professionellt arbete är naturligtvis nummer ett på prioriteringslistan, men det är svårt att inte dras med i atmosfären här.

Med det sagt finns ju allt det där vidriga man bara anat tidigare med också. Båsbrudar som driver runt i klungor med svansar av flåsande fotografer efter sig. Säljande hajar rapar pr-mantran om sockerfria energidrycker som kommer ta ditt spelande till nästa nivå. Desperata PR-människor som försöker köpa uppmärksamhet med gratisprylar och falska leenden. Men kanske är det just dynamiken, blandningen av allt man älskar och allt man hatar, som gör upplevelsen. För uppblandat med alla trippel A-titlar och spel som producerats enbart i syfte att tjäna pengar, finns det också en hel del små pärlor.

Efter att jag spelat mej igenom Wii-versionen (eller de banor som fanns tillgängliga på golvet) av New Super Mario Bros. kliver jag en bit bort och hittar en spelbar Wii-version av Cave Story. Ett stenkast från Lego Rock Band hittar jag Erik Svedängs Blueberry Garden och Retro Affects Snapshot, båda spelbara. Efter en stund med Treasures Sin and Punishment 2 kliver jag på de finländska utvecklarna från Red Lynx och får testa deras kommande Arcade-titel Trials HD.

Det kärleksfullt lilla, blandat med det på gränsen till osmakligt stora.

/Gill

Efter en natts tungt överdoserad AC känner jag mej lite småförkyld och beslutade därför att inte hänga på till svenskmiddagen som herr Lindell styrt upp (ledsen, Martin!). Inte heller den Activision-fest som hålls i DJ Heros ära blev det något av. Så här i efterhand känns det ju lite surt eftersom Jay-z, Eminem och Warren G (för att ta några exempel på möjligt avbockade kändisar) tydligen dök upp där och la en linje eller två. Men så går det när man väljer att jobba (och tycka lite synd om sig själv) hellre än att roa sig.

Det finns en möjlig lösning på mysteriet om min dubbelgångare som gjort sig skyldig till jävulskap – och därför tvingar gränspolisen att hålla kvar mej lite extra. En ”indian-tatuerad” man vid namn Michael E Gill har tydligen betett sig illa mot minderåriga i Florida. Det är alltså inte jag.

/Gill

Dag två började med lite köande på ett molnigt Figueroa Street, innan Microsoft skulle tjuvstarta E3 med sin förkonferens. Redan i kön var det tydligt att den här dagens skulle bli svår att slutföra utan att känna sig åtminstone lite starstruck. Men när jag plockade kändisskådarskalper så som Che Chou (f.d. 1Up, numera Turn 10 – Forza-teamet), Anthony Gallego (f.d. EGM), N’Gai Croal (f.d. Newsweek), Shane Bettenhausen (f.d. 1Up) och Giant Bomb-folket (f.d. Gamespot) hade jag ingen aning om att det här skulle sluta någon annanstans än bland amerikansk speljournalistelit. Ett par timmar innan dagen på riktigt tagit slut så har jag nu stirrat Tony Hawk, Pete Sampras, Dhani Harrison (Georges son), Yoko Ono, Ringo Starr, Paul McCartney och Steven Spielberg i vitögat. Och då missade jag ändå att träffa Jack Black, James Cameron och Pelé i egen hög person.

Bara i LA.

/Gill

Efter att Magnus Betnér med damsällskap stulit min fönsterplats på London-flyget (inga hårda känslor) och Homeland Security-kvinnan sedan hållit mej på fel sida gränsen obekvämt länge – en person som nästan hette som jag, var lika lång och född på samma dag var tydligen efterlyst – är vi nu äntligen framme. Jag och PC Gamers Thomas Petersson har anlänt till änglarnas stad och checkat in på vårt Hollywood-hotell. Och som för att understrycka flärden så är det första som möter mej när jag öppnar badrumsdörren den största kackerlacka jag någonsin sett (Thomas intygar att det var en ”stor änna rackare”). Jag gissar att det är något slags karmastraff för att jag förbannat Capcoms företagspolicy. Låt mig citera mig själv:

Okej om det hade varit en zombieepedemi, eller att jättelika insektsmonster med glödande weakspots invaderat västkusten, men lite grisfeber? Kom igen nu.

…och med tanke på hur den där personen i spegeln ser ut efter ett och ett halvt dygn med ryggsäck på, är de odöda tydligen inte heller så långt borta.

Det märkligaste med att resa så här långt är hur otroligt avskärmad man blir från omvärlden. Det är som att vi, på väg till händelsernas själva centrum, kapslats in i en bubbla där ingenting om några PSP Go-uppdateringar, slimmade PS3-konsoler eller Final Fantasy-spel har någon möjlighet att slinka in. Men nu är vi alltså på plats, och Alfred borde dyka upp vilken sekund som helst. Snart sticker vi till Microsofts förkonferens så fort vi satt i oss frukosten, och sedan är det bara att räkna med att vi kommer bli bjudna på ett par dagar av renaste galenskap. Och ni får bli vår fluga, eller kackerlacka, på väggen.

/Gill

Michael Gill (Super PLAY) och Alfred Holmgren (Super PLAY, Aftonbladet) är på plats i Los Angeles för att bevaka E3. De är mina två gästartister på den här mässbloggen. Eller, jag är kanske snarare gästartist åt dem.

Vill också passa på att lyfta fram vårt samarbete med FZ. Hos dem kan ni under veckan hitta de senaste bilderna och högupplösta trailers från alla nya spel som visas på E3.

Om sisådär tre och en halv timme ska jag bevaka och kommentera Microsofts presskonferens. Jag har stora förhoppningar – sedan ”ODST” har de ju knappt utannonserat något alls.

/Peter