Frihetens fångläger

Text: Peter Kadhammar Foto: Björn Lindahl

NORBERG. Allt i vårt samhälle bygger på rörelse. Det moderna arbetslivet kräver att du ska kunna byta karriär, skaffa vidare utbildning och på fritiden ska du röra dig – jogga, gå på gym, promenera, annars blir du sjuk. Är du sjuk ska du så snart som möjligt upp ur sängen och ut och gå, även om du bröt benet i förrgår.
Vi reser, vi hoppar på Friskis & Svettis, vi har ståbord på kontoret för att med mikrorörelser hålla oss alerta och pigga.
Men det finns några människor i vårt land som åläggs att hålla sig alldeles stilla. Det groteskt nog de som har rört sig mest.
Det är flyktingarna.

De vandrar ut ur Syrien, de krånglar sig fram genom Turkiet, färdas i livsfarliga båtar över Medelhavet, åker buss, bil, tåg, de vandrar på trötta fötter genom Europa. Och när de kommer hit, till Norberg i Bergslagen, ett vänligt litet samhälle med finrestaurang på hotell Engelbrekt, en arbetarrestaurang vid namn Port Arthur och en affär som enbart säljer Elvisprylar, blir de tillsagda att sitta stilla på en flyktingförläggning vid en tjärn i skogen eller som här på Klackbergsgården, en konferensanläggning i skogsbrynet.
Här kommer en irakier och vill visa sina skottskador: ett ärr på vänsterarm. Han pekar på bålen, han pekar på ryggen – skottskador, krypskyttar.
Till yrket är han journalist, en man som är van att röra på sig, fråga, skriva, skapa. Nu ska han hålla sig lugn och vänta på att hans fall blir utrett. Han vet inte hur lång väntan blir. Några månader? Något år? Två?
Under den tiden förväntar det svenska samhället sig inget av denne man. Han ska fördriva tiden på den trista och slitna konferensanläggningen i utkanten av Norberg.

I lobbyn spelar tre karlar biljard. En är från Irak, en från Syrien, en från Sudan.
I samlingsrummet till höger sitter sju karlar och tittar på en film med Robert de Niro och Michael Douglas. Filmen är på engelska. Männen tittar med tomma ögon. En av dem ligger i en soffa, stirrar i taket, kastar ett öga på filmen. Robert de Niro knuffar ner Michael Douglas i en pool. Plask.
Ingen skrattar.

245 flyktingar bor på förläggningen. På andra våningen ligger ett litet kontor. På kontorets vägg sitter en minneslapp så att förläggningens ägare Mats Nilsson ska minnas allt när han hälsar nyanlända välkomna: tider för måltider, det finns vegetariska alternativ, det serveras aldrig fläsk.
Berätta att det finns två TV-rum.
Förklara hur det går till vid en matservering. Att man står i kö. Att man lyssnar på dem som serverar maten.
Jag läser lappen och inser att den indirekt men mycket tydligt sammanfattar ett av flyktingmottagningens stora problem.
På denna anläggning finns 245 människor som under stora vedermödor och ofta med fara för sina liv tagit sig till Sverige och Norberg.
Här får de slå ihjäl tiden så gott de kan. De hamnar i ett frihetens fångläger.
Vad sker med sådana människor?

Jag går ut ur det lilla kontoret och tar till vänster. Där ligger en matsal som också tjänar som undervisningssal i svenska. Förut krävdes permanent uppehållstillstånd innan svenska för invandrare ansågs tillrådligt. Myndigheterna har under trycket av den pågående krisen lättat på reglerna.

32-årige Abdu Selim från Eritrea var lärare i hemlandet, han har varit på förläggningen något år och nu lär han efter bästa förmåga nyanlända det svenska alfabetet och några enkla ord.
Matsalen är sliten, det må vara hänt.
Men det som slår mig hur skitig den är. Det ligger rester, klumpar med mat både på borden och golvet. Vuxna människor sitter vid borden. Varför har de inte gjort rent efter sig?
Svaret kommer bortifrån korridoren. Där går en städare som ska torka och svabba efter lunchen.
Städaren är inte flykting. Han bor inne i Norberg. Han får 130 kronor i timmen för att göra rent.
Varför får de inte städa själva? Varför får de inte själva organisera reparationer och underhåll av förläggningen? Göra nytta? Göra rätt för sig?
Klackbergsgårdens vaktmästare Roger Arielsson säger att de prövat att flyktingarna skulle laga mat och städa själva. Men det fungerade inte. Det gick åt alldeles för mycket mat och alldeles för mycket rengöringsmedel.
Så nu lagar anställd personal måltiderna och anställd personal städar och flyktingarna förvandlas från vuxna individer till ett hjälplöst kollektiv.
Jag tror inte att någon av dem skulle lämna bordet hemma otorkat och äckligt efter maten. Jag har aldrig sett ett så smutsigt hem i vare sig Mellanöstern eller Centralasien.
Men jag har sett det förut, i Sverige, hur vuxna karlar blir hjälplösa i passivitetens tröstlöshet.
Förläggningen hade automatiskt brandlarm i rummen. Då får man naturligtvis inte röka för då utlöses larmet.

Flyktingar rökte ändå och kommunens frivilliga brandkår lurades ideligen att rycka ut på falsklarm. Norbergs kommunalråd, socialdemokraten Åsa Eriksson, påpekar att det är sådant som skapar irritation och urgröper stödet för flyktingpolitiken. För att inte tala om lusten att hjälpa till i brandkåren.
Nu har man tagit bort automatlarmet och istället satt vakter på förläggningen. De får springa och kolla när larmet går. Nej, det brinner inte. Det är bara någon som rökt.

Det kan tyckas futtigt att skriva om dessa problem mitt under en svensk och europeisk kris. Men det jag beskrivit är alltså flyktingarnas första tid i vårt land, det land som ska bli vårt gemensamma. Deras första tid sätter förhållandet mellan de nyanlända och oss.
Vuxna människor går frustrerade omkring. De tar långsamma promenader in till Norbergs fina centrum med röda stugor och en å och det trivsamma Needs kafé. De står på torget och pratar och pratar. De går långsamt tillbaka.

De går ständigt till Mats Nilsson och frågar om jobb, de vill ha något att göra.
Men det finns inget. Inte ens städning av den gemensamma matsalen.
Frågan jag ställer efter ett besök på Klackbergsgården är så enkel att den kännas dum. Men det är den inte. Den är i sin förlängning en av de viktigaste när vi pratar om flyktingarna.
Om de har tagit ansvar för sina liv ända hit, varför får de inte göra det när de äntligen är framme?

Text

Peter Kadhammar

Foto: Björn Lindahl Redaktör: Titti Jersler