I krisens mittpunkt

Text: Peter Kadhammar Foto: Björn Lindahl

NORBERG. Samma dag som tidningarna än en gång fylls med rubriker om kaos i flyktingkrisen, ännu en nedbrunnen förläggning, en bekymrad statsminister som talar om skrämmande utveckling, ja, ett land som tycks vackla mot kaos och där till och med den kusligt milda hösten förebådar bistra tider, är krisens själva mittpunkt stilla.
Dimman har just lättat över Norbergsån och tre grabbar utan jackor leker kurragömma på Centralskolans gård.
Det här är kommunen som blivit symbol för krisen. Den politiska ledningen har just meddelat att den i strid mot lagen vägrar ta emot fler ensamkommande barn och ungdomar.

Kommunalrådet Åsa Eriksson har gråtit offentligt, förtvivlad av alla bördor.
Till och med antalet ensamkommande barn är oklart. Norbergs avtal med Migrationsverket säger att kommunen ska ta emot sex. Åsa Eriksson uppger att kommunen tagit emot 38. Socialsekreteraren Marina Dickfors säger 55.
Socialförvaltningen ansvarar för dessa barn, socialsekreterarna ska föra in dem i datasystemet, anmäla dem till skolan, folktandvården, asylhälsan, hitta en god man som företräder barnet, tala med barnet, tala med gode mannen, ansöka om en särskilt förordnad vårdnadshavare hos tingsrätten (kanske blir det gode mannen), hitta ett familjehem, utreda familjehemmet och få iväg barnet dit.
Kanske trivs inte barnet.
– Det är ständigt någon som försöker straffa ut sig, säger Marina Dickfors.
Kanske fungerar det inte av andra skäl. Barnet kanske är traumatiserat och då får socialförvaltningen utreda och hitta ett nytt hem.

Norbergs kommun har tre socialarbetare som ska sköta allt detta. De mäktar inte. En gång hittade de ett familjehem med tio minuters marginal. Sådant sliter.
Den som önskar kan sitta länge och resonera om alla bekymmer.
Förra året till exempel snattade några flyktingar på Ica och Konsum. Butikerna satte ut vakter – vakter! i det stillsamma Norberg, ett samhälle så litet och obemärkt att Åsa Eriksson, född och uppvuxen i Stockholm, trodde de hade glömt en siffra när hon gifte sig och flyttade hit och läste antalet invånare: knappt 6000.
Folk var naturligtvis upprörda, och upprördheten kunde spåra ur. ”Skjut. Gräv. Tig”, skrev någon på nätet. Det är en lösen som annars brukar användas för illegal vargjakt.
Några kvinnor kände sig trakasserade av män från flyktingförläggningen.
Ja, det finns mycket att fundera på.
Flyktingarna började komma för tre år sedan. Åsa Eriksson var oroad. Hur skulle Norbergs kommun klara 120 asylsökande?
Nu är de 930.
Hur kommer de att förändra Norberg? Sverige?

Sitter man på Needs kafé på torget ser man grupper av somalier och araber. Nio unga män står i en grupp och pratar. Två kommer sakta gående och vinkar till två andra som också är ute på långsam promenad i väntan på uppehållstillstånd. Ytterligare fyra står för sig och pratar, fördriver tiden.
I den varma oktobersolen på uteserveringen sitter en handfull pensionärer och dricker kaffe.
Hur kommer Norberg att se ut om tio år?
På nätet kan man läsa sajter som säger att Sverige står inför kollaps. I så fall kommer kollapsen att börja här i Norberg.
Men om man går i riktning mot campingplatsen kommer man till Centralskolan där tre grabbar leker kurragömma på gården, obekymrade om att allt sägs gå åt helvete.

På andra våningen sitter Sara Wahbeh, 11 år, med vit sjal på huvudet och ritar koncentrerat på en karta över Sverige. Hon prickar in städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, platser som rimligen inte ens är fantasibegrepp för henne. Det är bara namn som är svåra att uttala. Blott Norberg är konkret, denna gruvort där det inte längre finns någon gruva.
Sara sitter i lärarnas konferensrum tillsammans med nio andra nyanlända barn i åldern 10 till 17 år. De kommer från Syrien, Irak och Albanien och de sitter här därför att det är den enda plats skolan har kvar: nyanlända får även undervisning i textilslöjdsalen och ett grupprum ämnat för barnen i mellanstadiet.
Så ser krisen ut.
När rektor Kjell Andersson förra året skulle välkomna barnen till det nya läsåret stod till hans stora förvåning 60 nya elever med sina föräldrar på skolgården. Det var den första vågen av flyktingar.
Han samlade dem i aulan och försökte skapa sig en bild av vilka de var. Han införde i strid mot lagen dubbla skift i skolan, en grupp elever på förmiddagen, en på eftermiddagen.
– Det var trivsamt, säger Andersson som nu är pensionär men har ryckt in för att organisera flyktingbarnens undervisning.

Även på skolan finns många bekymmer som kan staplas på varandra. Skolan har numera åtta språk. Av totalt 566 elever är 130 nyanlända. De får gå i förberedelsegrupper för att lära sig så mycket svenska att de kan hänga med i undervisningen, sedan slussas de ut i de vanliga klasserna.
Som blivit alldeles för stora. I sjuan är de 30 elever i varje klass, i de lägre från 23 upp till 27.

Tre pensionerade lärare har återvänt till arbetet. Fem före detta elever som precis gått ut gymnasiet hjälper till på lektionerna och är med på rasterna och visar nyanlända hur man gör i matsalen.
Kjell Andersson har ingenstans att sitta.
Han har hört att det har kommit 185 nya flyktingar till Norberg men vet ännu inte hur många som är i skolåldern. Han hinner inte fråga. Han letar efter lokaler på byn som kan tjäna som klassrum. Vi vet inte var vi ska vara, säger Anderssons efterträdare Sari Johansson. Vi är så trångbodda. Vi har ingen plats.
Och Andersson säger:
– Det är trivsamt.
Och Sari Johansson säger:
– Barnen är hjärtligt välkomna!

För medan de vuxna går och väntar – på uppehållstillstånd, på att få sina yrkeskunskaper kontrollerade och bekräftade, på ett jobb – så har barnen redan en uppgift. Att gå i skolan. 95 till 97 procent, talen är Kjell Anderssons, av de nyanlända är precis sådana elever som skolan vill ha.
Deras motivation är på topp.
Deras föräldrar är ofta välutbildade.
Deras föräldrar ligger på och inpräntar i barnen att skolan är deras viktigaste uppgift i livet.
– Det ser bra ut och det kommer att bli bättre, säger Sari Johansson. Jag är glad att få jobba här.
– De nya barnen kan bli föredömen, säger Kjell Andersson.

Han visar vägen till konferensrummet intill. Där sitter Sara Wahbeh och hennes kamrater. Koncentrerat lyssnar de på läraren och prickar in svenska städer på de små kartorna framför sig.
Så snart de kan tillräcklig svenska ska de ut i klasser där majoriteten är barn från Norberg. Då lär sig Sara och hennes kamrater snart språket. Det är nyckeln.
Om ett år talar Sara Wahbeh Norbergsmål.
I hennes nya ryggsäck ligger ett rosa pennskrin med Askungen på.
Det är också en bild av Sverige under flyktingkatastrofen, i oktober 2015.

Text

Peter Kadhammar

Foto: Björn Lindahl Redaktör: Titti Jersler