http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article13503275.ab

Esther Sterk räddar liv varje dag. Hon är ytterst ansvarig för vården av de allra sjukaste flyktingbarnen i Dadaab. Vi föjde henne en dag på jobbet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/varldendirekt/afrikashorn/article13497492.ab

Det var hit du skänkte en timlön.
Aftonbladets och Läkare utan gränsers kampanj en timme för Afrika har hittills dragit in drygt 12 miljoner kronor.
– Vi räddar liv varje dag, men vi behöver fortfarande mycket mer resurser, säger barnläkaren Esther Sterk.

Läs hela artikeln i morgondagens Aftonbladet.

I går morse gäspade vår tolk Mohamed och klagade över att han sovit dåligt under natten.
– Jag var uppe och jagade bort ett lejon.
– Vad sa du?
– Det var ett lejon som kom lite för nära vårt hus. Jag och tre vänner gick ut med käppar för att jaga bort det, vi vill inte att de ska komma för nära.
– Shit, var du inte rädd?
– Nej, vi hade en fackla också.
– Jaha. Då så.
Funderade på om jag skulle berätta att jag också hade lite svårt att somna härom natten. Trodde att en råtta eventuellt hade kommit in i vårt hus. Beslutade mig för att inte säga något.

Tänk om vi bara är turister här. Den känslan går ibland inte att skaka av sig.
Sexåriga Marman är döende av uttorkning. Vi står vid sidan och liksom… tittar på. Kallar på hjälp. Ser hur hennes armar hänger livlösa. Går vidare.
Svårt att hitta fram till orden i kväll.
Sedan i vintras har jag varit i Libyen, Tunisien, Egypten och nu Kenya. Skrivit om de som drabbas.
Hamnar ofta i någon slags filosofisk tankebana om vad som egentligen skiljer oss. Mig från alla dem.
Själv föddes jag på rätt ställe. Jag och Jimmie Åkesson.
Skönt för oss.

Marman i läkarens händer.

Efter vår första dag i Dadaab har vi bland annat träffat 25-åriga mamman Barey ali Ismail. Hon har under de senaste sex månaderna bott med ett träd som enda tak över huvudet. Om henne kan du läsa i torsdagens tidning och även chatta med på aftonbladet.se. Vi hann även besöka ett av sjukhusen där nyanlända flyktingar väntar på att få vård. Här är ett axplock av dagens bilder.

Vår Nissan har ett skevt hjul och ett oljetråg som läcker. Den brukade vara svart, men har nu antagit en odefinierbar dammig färg.

När man startar fläkten hostar luftuttagen ur sig ett moln av sand. Vägen till Dadaab är lång. Ganska precis 24 timmar lång från Aftonbladets redaktion i Stockholm. Vi lämnade Sverige i måndags eftermiddag och landade i Kenya i går morse. Från Nairobi är det 46 mil till Dadaab och den sista tredjedelen av sträckan går längs två hjulspår i sanden. Jag har gjort samma resa en gång tidigare för en knapp månad sedan och bävade inför bakens returmöte med det stenhårda bilsätet och huvudets dito mot biltaket på den studsiga vägen. Det blev ungefär lika illa som jag befarat, rentav lite värre eftersom vi den här gången har fått hålla tillgodo med ovan nämnda Nissan istället för en stor Toyota Landcruiser.

Å andra sidan. Jag har inte gått hit 50 mil genom vildmarken. Jag har bilen fullpackad med mat och vatten och framför allt; jag har inte flytt från ett krigsdrabbat land. Det är en konstig känsla att vara tillbaka i Dadaab. Trodde inte att jag skulle komma tillbaka hit. Åtminstone inte så här fort. Lika lätt som det är barnsligt att ibland inbilla sig att världen bara kretsar kring en själv. Att all rörelse stannar upp när man lämnar en plats för att sedan återupptas igen när man kommer tillbaka. Svälten tog ingen paus för att vi åkte härifrån. I själva verket har situationen bara blivit värre och det upptäcker jag nu när jag är tillbaka.

I Dadaab börjar antalet flyktingar nu närma sig en halv miljon och de allra flesta nyanlända saknar helt bostad. I dag träffade vi en pappa som planlöst irrade omkring med sina två söner för att hitta någon form av skydd för natten. Under tiden väntade hans fru vid den hink med matransoner de tilldelats av UNHCR. När vi mötte mannen hade han villat bort sig i det gigantiska lägret utan en aning om hur han skulle hitta tillbaka till sin fru. – Jag har inte ens en filt till mina pojkar, sa mannen. Vem är jag att klaga på att vi fick en sämre bil än förra gången?

Vi kommer att försöka blogga så ofta den dåliga uppkopplingen tillåter härifrån under de kommande dagarna. 

/ Erik Wiman