Ja, tidernas minst intressanta semifinal är över.
Här fanns inte årets vinnare, var så säker.
Och om årets vinnare de facto finns bland kvällens tio finalister får vi, tja, lägga ner Europa.
Vi säger så, som Fredrik Virtanen brukade skriva.
Bosnien & Hercegovina
Moldavien
Ryssland
Grekland
Portugal
Vitryssland
Serbien
Belgien
Albanien
Island
Tja, tippade sju av tio rätt.
Och eftersom Portugals ballad lika gärna hade kunnat vara Malta så säger vi åtta rätt, eller hur?
Moldavien
Svante Stockselius har talat.
Nu får vi veta.
Finalist nummer 1:
Bosnien & Hercegovina
Sluta gagga och ge oss resultatet.
Låt oss få veta vilka som blir lördagens utfyllnad, tack.
Humornivån i programmet är verkligen vilse i askmolnet.
Finns det nån rättvisa i världen borde Islands gaydisco gå till final utan större problem.
Men jag upprepar:
”Je ne sais quoi” skulle sluta femma eller sexa i en svensk delfinal.
Säger en del om semifinalens klass.
Det var allt.
Och nu kan den positiva attityden jag försökt underhålla er med dra åt Vattnajökull.
Det här är nog det sämsta och tristaste jag sett i Eurovision.
Jag skulle hellre äta Norges mest avskyvärda pålägg – brunosten – än att se detta igen.
Tyvärr. Det är ett sånt år. Och det blir bättre på torsdag.
Robert Wells spelar piano i det hopplösa pekoralet.
Men det märks knappt i rutan. Kameran är mer intresserad av precis allt annat utom Jingle Wells.
Och mot slutet, när Wells reser sig för att hinna synas i slutbilden, försvinner han bakom en finsk flagga.
Det är ett hårt jobb att vara en Wells ibland.
Gitarrsolo och rap.
Och påklädda, töntiga män. Mindre påklädda och viga kvinnor. Well… ingen har sagt att den här tävlingen är politiskt korrekt. Notera när patriarken Gjoko Tanesi tar strupgrepp på en av dansarna.
Smakfullt.
Framfördes inte den här låten nyss? Hoppsan, det var tydligen Malta. Förlåt.
Ska skärpa mig. Lite svårt att skilja på vissa låtar.
Måsste sticka mig med nålar innan balladen är klar. Måste. Hålla. Mig. Vaken.