En sång till en gitarr. Finns inte så mycket mer att säga. Nästa, tack.

Förutom en sak. 

Tom Dice har en mycket speciell gitarr. Den kan ställa frågor!

Nämen, det är ju Marcin Mrozinski från Polen. 

Han framför en blandning av teater och musikal. Och en massa gap och skrik. 

Finns en massa religiös symbolik och mystik i numret. Tjejerna knaprar bland annat på äpplen. precis som i den där lustgården när ormen dök upp. 

Man kan kalla alfahannenumret för mycket, men inte är det feminism. 

/Markus

Hur kan en tre minuter lång låt kännas som en fyra månader lång torka?

Hur är det möjligt?

Och kalla inte bidraget för rock. 

Det är ful att ljuga, kids. 

/Markus

Nyss uppträdde kvällens störste profil: Milan Stankovic. Med en historisk pottfrisyr. 

Vilken grace! Vilket sväng! Vilket jävla trams!

Nyss uppträdde kvällens störste profil: Milan Stankovic. Med en historisk pottfrisyr. 

Vilken grace! Vilket sväng! Vilket jävla trams!

Aisha bjöd på tidernas falsksång under genrepet. 

Återstår att se hur det går i skarpt läge. 

Ett ögonblick. Måste lyssna nu. 

Aisha inleder med att se förvånad ut. Det kommer hon göra i tre minuter. Inget nytt där. 

Och sången?

Well, hittills går det inte käpprätt åt helvete. Men vi är inte klara ännu. Vänta…

Ja, mina trumhinnor sprack inte den här, men tonträffen var inte precis världsklass. 

/Markus

Vårt kära grannland skickar en duo med svårstavat namn – Kuunkuiskaajat. 

Låten är en blandning av trollskog och tangohompa. 

Handklappen har spridit sig som en löpeld i Oslo. precis som den gamla Brandsta City Släckers-klappen från när det begav sig. 

Klapp, klapp. 

Och de finska fansen i presstältet är naturligtvis mycket entusiatiska.

De har kul. 

/Markus

”Horehronie”. 

Det gröna bidraget. Det står fem gröna växter på scen och en fé. vad ska man kalla detta? Disco för murgröna? Pop för lövträd?

Naturromantisk är det i vilket fall. 

Har ni fortfarande kul? Det har jag. Jättekul. 

/Markus

Vi är framme vid bidrag numero tre. 

Estland. Malcolm Lincoln har tidigare varit ett namn i hemlandet på mer alternativa scener. 

Här gyckeldansar han inför hela Europa. 

Ja, bildskärmen i bakgrunden är i alla fall snygg och blå. 

/Markus

Rysslands bidrag, folkvisan ”Lost and forgotten”, är alldeles, alldeles… skittrist. 

Men i presshallen skriker folk av upphetsning. 

Det är aldrig fel att ha kul.