André Persson skriver i SvD opinion 22/1 att idrotten har många sociala fördelar.
Visst kan det finnas fördelar med idrott, men många är också de som anser att nackdelarna överväger.

Träningsberoende, allvarliga skador och hälsoproblem är några av de negativa sidorna som brukar uppmärksammas. Dessutom missbrukar många av spelarna mängder av mediciner och flera dricker dessutom kopiösa mängder alkohol, vilket i sig är behäftat med många kända och många ännu okända hälsorisker, särskilt för barn och unga vars organ är under utveckling. Faktum är att FIFA under fotbolls-VM i somras tvingade brasilianska fotbollsarenor att sälja alkohol under matcherna, eftersom ”alkohol hör ihop med VM” enligt dem.

Vid en första anblick kan det vara lätt att bara se fördelar med idrotten: Den engagerar många ungdomar och alternativet för många av de som spelar är depression och inte ökad produktivitet eller andra fritidsaktiviteter.

Men nersidan är betydligt större. Mycket tyder på att idrottande för barn och ungdomar innebär en hög risk för att utveckla ett träningsberoende som dessutom senare i livet betyder en ökad risk att utveckla andra beroenden eftersom hjärnans belöningssystem är detsamma för alla droger. Den som drabbas av ortorexi blir besatt av kost och träning och sjukdomen kan leda till att personen tar avstånd från sociala situationer och isolerar sig från vänner och familj. På grund av överträningen reagerar kroppen med irritation, yrsel, sömnlöshet, håravfall och depression.

En annan kritik som lyfts fram, mot till exempel MMA, är att idrotten till övervägande del innehåller våldshandlingar med bristande respekt för livet. Det kan, enligt André Persson, ”leda till avtrubbningar av den empatiska förmågan”.

Ja, idrotten kan till och med vara rent livsfarlig. Mellan 1998 och 2012 dog i snitt 5-10 personer per år av idrotten. Men det är inte bara idrottsutövarna själva som löper risk. Det kan vara direkt dödligt att ens besöka ett idrottsarrangemang. För att inte tala om att ”vara med” och arrangera ett fotbolls-VM.

Och hur lång tid tar det att bli en ny Zlatan, eller ens i närheten? 20 000 idrottstimmar? Räcker det för att slå sig in bland de topp-100 i världen? Vad är det man försakar i form av avbrutna studier, slitningar på kroppen och socialt umgänge under en avgörande period av livet, då just dessa faktorer är omistliga för inlärning, social förmåga och fysisk hälsa? Är det värt det?

Risken är hög att utövarna i André Perssons sporter blir en kader av alkoholiserade och pillermissbrukande individer som hålögt springer intervaller samtidigt som de äter så nyttig mat som möjligt och sköljer ner den med en öl.

André Perssons idrottare kanske blir världsmästare i fotboll, sedan orkar hen enkelt springa ut från planen och på fem minuter ta sig till närmsta bar.

Som ni kanske förstått vid det här laget var det här svaret ett parafraserande exempel på hur lätt det är att lyfta fram negativa aspekter från näst intill alla fenomen, om en är villig att generalisera tillräckligt mycket och ignorera en hel hög forskningsresultat.

Men varför skulle någon vilja göra det, om det nu inte är så att det finns en bok att kränga?