Startsida / Inlägg

Aten, Grekland: Tre små historier som berättar varför landet har problem

av Jerker Ivarsson
Petros Doukas

Petros Doukas har sitt kontor nära Syntagmatorget där Atenborna regelbundet drabbar samman med polisen.

Doukas är rådgivare åt investmentbanker och sådana personers kontor är sällan roliga. Men detta är trevligt därför att det tillhör en man som slutat oroa sig, i den mån han någonsin gjort det. Här finns mängder med familjebilder, ikoner och modeller av stridsflygplan från andra världskriget vilket i den allmänna oredan skapar ett visst gemyt.

Doukas far var flyggeneral och slogs mot tyskarna i Nordafrika.

Jag har bett att få träffa Petros Doukas därför att han var vice finansminister i Kostas Karamanlis borgerliga regering 2003–2007.

– Pengar blev för billiga när vi gick med i eurozonen, säger han. Det var för lätt att låna och vi lånade för att täcka underskotten i budgeten. I stället för att se euron som en start på något nytt såg vi valutan som ett mål som vi hade uppnått. Vi lånade till löner. Till sjukhusen. Vi lånade 25–30 miljarder euro per år och jag lyckades spara kanske fyra. Jag skrev till premiärministern och larmade. Jag skrev att utvecklingen inte var hållbar och att vi måste dra ner på utgifterna. Fyra gånger skrev jag till honom.

• Vad svarade premiärministern?

– Att vi hade så liten majoritet i parlamentet att vi inte hade råd med neddragningar. Så fort vi försökte fick vi allmänheten, pressen och oppositionen på oss. Det hade blivit för dyrt politiskt…

 

Katerina Vitou

Zoi Georganta är professor i ekonometri vid universitetet i Thessaloniki. Hon har studerat i England och är gift med en anglikansk präst. Han heter David Hewitt.

För att dra in lite pengar gav David lektioner i engelska. Eftersom han är präst ville han samvetsgrant betala skatt för sin inkomst.

Han bad Zoi att följa med till den lokala skattemyndigheten. Tjänstemannen som tog emot dem betraktade under tystnad David. Sedan vände han sig till Zoi:

– Varför vill han betala skatt?

– Han tycker att det är rätt.

– Han är en vanlig hygglig man! Varför ska han betala skatt? Låt honom vara! Jag kan inte kommunicera med er.

Med de orden viftade tjänstemannen ut Zoi och David ur rummet.

 

Den lilla staden A har ett blygsamt arkeologiskt museum, som i likhet med alla museer kräver en chef.

Denne intendent går varje morgon till museet, låser upp, tänder lamporna och försäkrar sig om att kassörskan är på plats, redo att ta betalt av eventuella turister.

Sedan hämtar intendenten sitt kastspö och går ner till hamnen.

Staden A är berömd för sitt fina fiske.

Med hängivenhet drar intendenten upp den ena fisken efter den andra. Han lägger dem i en plastkasse. Framåt aftonen går han till museet, skickar hem kassörskan, släcker, låser och fortsätter med plastkassen till sin fru, som vid det här laget rimligen blivit rasande skicklig på att rensa fisk.

Trakten är full av arkeologiska skatter. Till intendentens uppgifter hör att undersöka marken där nya villor byggs. En bekant till mig fick bygglov och intendenten sa:

– Du kan väl ringa om du hittar något.

Sedan återupptog han fisket.

Denna historia sammanfattar vad vi tycker är så underbart med länderna kring Medelhavet. Först när intendenten hamnade i samma monetära union som sina tyska kolleger blev hans passion för fiske problematisk.


  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB