Thanasis Leventis är ordförande för Järnvägsanställdas förbund i Grekland. Medlemsantalet har sjunkit i otrolig fart. Förra året var de 7000 anställda i de statliga järnvägsbolagen OSE och Trainose, i år bara 3 500.
Det är lätt att förstå att bolagen inte har råd att behålla sina anställda. OSE:s sammanlagda skuld är på runt nio miljarder euro. Det motsvarar ungefär 80 miljarder kronor, lika mycket som Grekland behöver senast i mitten av december för att inte göra statsbankrutt.

Thanasis Leventis har det alltså inte lätt när han ska försvara sina medlemmars jobb. När vi träffar honom är han jäktad. Inom ett par timmar ska han uppvakta inrikesministern och protestera mot ytterligare 400 uppsägningar.

Leventis stormar ur hissen, låser upp den blå dörren till sitt lilla kontor, byter från solglasögon till vanliga, kränger av sig ytterrocken, ringer efter kaffe och vatten och försöker med beundransvärt tålamod svara på mina frågor medan han i tankarna förbereder sig på mötet med ministern.
Det är lätt att skratta åt, och bli upprörd över, det ekonomiska kaoset i Grekland.

När landet hade gått med i euron steg lönerna i rask takt. 2002, året då euron infördes, var tillväxten i Grekland 3,4 procent. Lönerna i den offentliga sektorn ökade med 14.
2009 hade krisen slagit till på allvar och den grekiska ekonomin backade med 3,3 procent. Men lönerna i den offentliga sektorn ökade med 10,9 procent.

Enligt tidskriften Railwaypro ökade lönekostnaderna i OSE från 240 miljoner euro år 2003 till 450 miljoner år 2008. Sådana tal vill inte Thanasis Leventis kännas vid.

– Jag tror att lönerna snarare ökade med 50 procent i genomsnitt, säger han.
Utvecklingen var positivare för vissa än för andra. Försiktigt yppar Leventis ett antal anställda fick ”specialbehandling”.

– De anställdes med politiskt stöd. Deras löner var skandalösa.
Det är inte ovanligt att man hör fackliga ledare tala om skandalösa löner. Men Leventis syftar på att lönerna var skandalöst generösa.

– De tjänade 60 000 – 70 000 euro om året, mycket mer än alla andra. Det påstods att de hade arbetsuppgifter men vi undrade om det verkligen var sant. Arbetsgivaren struntade i kollektivavtalet och gav vissa personer alldeles för höga löner.

Hur många var dessa personer?

– Ett 50-tal. Det är känsligt, låt oss lämna ämnet…

Morgonen efter träffar jag Leventis igen. I ett rum bredvid hans samlas fackförbundets styrelse. Dämpade samtal, tjock cigarettrök. På anslagstavlan i korridoren sitter en affisch som manar till generalstrejk i december. Ett klistermärke protesterar mot kommande privatiseringar: ”Vi säljer inte och är inte till salu”.
Mötet med ministern gick hyfsat, säger Leventis.  Ministern lovade att begrunda järnvägsarbetarnas protester.

Sedan talar vi åter om de politiskt anställda och Leventis säger:

– Kanske 120 fick specialbehandling.

Från 50 till 120. Leventis säger att facket klagade hos arbetsgivaren över vad som, åtminstone för mig, verkar vara uppenbar korruption.

– Men vi ville inte ta upp det officiellt, utåt. Vi ville inte att det skulle spridas offentligt.

Kanske är detta Greklands verkliga problem: de osynliga förbindelserna, nät av lojaliteter, oklara ansvarsförhållanden. Alla blev en del av systemet, även de som inte var korrupta, därför att ingen kan leva utanför samhället.

För 22 år sedan sa den konservative finansministern Stefanos Manos att det vore billigare att låta alla passagerare åka taxi i stället för tåg. Katerina Vitou, presschef på Trainose, har arbetat i bolaget i 37 år. Jag frågar henne hur järnvägsbolaget kunde dra på sig en skuld på nio miljarder euro.

– Jag vet inte varför de stora skulderna uppstod. Jag har ingen aning. Jag vet inte vem som är ansvarig, säger hon.

På frågan om OSE är ett välskött bolag svarar Thanasis Leventis:

– Det kunde ha varit bättre. Regeringen har alltid gett order om vad OSE ska göra.

En annan medlem i fackets styrelse bryter in:

– Vi fick order om att köpa vissa materiel från bestämda leverantörer!

De andra hyssjar ner honom. Inköpen är ytterligare en känslig fråga man inte pratar om.

Nu kommer notan för decennier av oklara ansvarsförhållanden, bekymmerslös skuldsättning och samhällets samlade tystnad. De järnvägsanställda har fått sina löner sänkta med 35 procent och ingen tror att det är slut med neddragningarna än.