I Caracallaparken i Rom sitter drygt 50 personer i ring för att diskutera demokratin, landets ekonomi och kampen för att behålla vattenverken i offentlig ägo. De tillhör ”Ockuperarörelsen” och diskussionen är lång och omständlig. Någon vill prata om vattnet i Guatemala, det råder brist där.
Utanför ringen står Adriana Rascione, en 51-årig kvinna som vaktar parkens offentliga toalett. Tyst lyssnar hon på diskussionen.

Det kunde vara en bild av de vana vänsterdemonstranterna och kvinnan av folket som står utanför och som ingen egentligen ser. Adriana Rascione är den tysta majoriteten.
Hon återvänder till den slitna toaletten vars ytterväggar är täckta av gul puts. Hon går in och tar ett tag med svabben.

– Jag tycker det är bra att ungdomarna demonstrerar, säger hon. Fler borde gå ut på gatorna och ropa ut vad de tycker.
Adriana jobbar åt ett städbolag tre timmar om dagen och tjänar 390 euro i månaden efter skatt. Utöver det städar hon hos privatpersoner. Den sammanlagda nettoinkomsten är 700 – 800 euro i månaden.
– Min lägenhet kostar 450. Det går inte att ha det så här. Jag får dra ner hela tiden.
Bilden av Adriana som lyssnar på demonstranterna har nu blivit annorlunda. Det är en spirande enhet mellan den vanliga, enkla arbeterskan och den protesterande intelligentian vi ser. På en banderoll som hänger mellan ett par pinjeträd står det:
”Ensam är du ingen, tillsammans är vi starka”
Lorenzo Romito, en 46-årig arkitekt, sitter i ringen. Han röker en handrullad cigarett. Han är trött, ögonen är blanka. Han har just kommit tillbaka från Berlin och ett möte med den internationella ”Ockuperarörelsen”. Den står utanför de traditionella politiska strukturerna och vänster–högerskalan.
– Vänster och höger har samma argument, säger Lorenzo. Deras svar är likadana. De ifrågasätter inte banksystemet eller att analysföretag kan döma ut hela länder.
En ung man som sitter i ringen säger:
– Om det finns två åsikter här ska de inte ställas mot varandra.  Vi söker en tredje väg. Om vi röstar är det inte för att en majoritet ska vinna över en minoritet.
Deltagarna applåderar inte. De sträcker upp sina händer med utsträckta fingrar och ruskar dem. Det ser ut som om människorna i ringen försöker lufttorka händerna efter att ha besökt Adrianas toalett.
Vad är det de enas om?
Ett välgrundat förakt för politiker.
– Jag röstar inte längre. Det är meningslöst, säger Lorenzo.
– Jag struntade i att rösta i senaste valet, säger Adriana.
Nu blir bilden av städerskan som lyssnar på demonstranterna än en gång annorlunda. Kanske visar den en spirande folkrörelse – mot politiken.
EU har tvingat på Italien och Grekland teknokratiska regeringar som sägs vara bättre på att hantera ekonomin. Det kanske de är. EU-kommissionens ordförande Barroso vill att Bryssel ska övervaka euroländernas budgetarbete.

Jag menar naturligtvis inte att protester mot giriga, ansvarslösa banker och inkompetenta, populistiska politiker är antidemokratiska. Men tänk om folken och byråkratin i Bryssel finner varandra i övertygelsen om att något måste göras åt dessa politiker som inte klarar att sköta sina åtaganden?
Tänk om euron kollapsar och ur röken stiger nya ”opolitiska” regimer fram som lovar ordning och reda och tåg som går i tid?
Överlever demokratin krisen?