Berättelsen om den spanska krisen kan börja med en bild som föreställer en nybyggd spökstad, Sesena Nuevo, där breda boulevarder är tragiskt tomma, där mängder av övergångställen – det skulle bli ett familjevänligt område – saknar fotgängare, och där lekparkens gungor är oanvända.
Den kan också vara en bild av två unga flickor som går på en väg som inte leder någonstans.
Eller varför inte den lokale socialdemokratiske politikern Juan Carlos Garcia, som poserar i skelettet till ett hus i sin hemstad Arroyomolinos. Vad var det jag sa! kan han ropa i ödsligheten, ty redan 2006 varnade han i kommunfullmäktige för att Spanien upplevde en farlig fastighetsbubbla.
Ingen lyssnade, eftersom ingen någonsin lyssnar på den som varnar när kostnaden för lån går neråt och allt annat uppåt. Juan Carlos hade själv gjort en saftig vinst. Han köpte en lägenhet på 56 kvadratmeter år 2000 för motsvarande drygt 100 000 euro. 2006, efter eurons tillkomst, sålde han den för 241 000.
Till skillnad från de flesta andra begrep han att en sådan utveckling inte var hållbar.
– Fastighetsboomen startade därför att bankerna gav billig kredit. Inte bara sådana som behövde ett hem köpte. Folk fick för sig att de behövde ett andra hem, och ett tredje, och att de när som helst kunde sälja dem med vinst.
Runt Arroyomolinos ligger mark som tillhörde den gamle fascistiske diktatorn Francisco Franco. Han brukade komma hit för att jaga hare. Francos släktingar sålde av marken. Kommunen gav byggtillstånd, fastighetsbolagen trängdes på de torra fälten för att uppföra villor, radhus, flerfamiljshus, låga, höga, breda och smala.

Vi sitter på ett kafé och pratar. Ibland dränks Juan Carlos röst av en dånande kaffemaskin. Jag uppfattar att han polisanmält borgmästaren. Juan Carlos antyder korruption och fult spel, och det är möjligt att han har rätt.
Å andra sidan behövs inte kriminalitet för att störta en kommun och ett land i olycka. Det räcker med gammaldags girighet och dåligt omdöme.
Spanien upplevde fram till 2007 ett ”gyllene årtionde”. Stark tillväxt, kraftigt sjunkande arbetslöshet. Vem vill ifrågasätta en sådan framgång?

Tyvärr byggde tillväxten på en byggboom och byggena var möjliga tack var billiga lån i euro. Inte bara privatpersoner förköpte sig. Kommuner byggde stora kommunalhus, regionernas regeringar satsade på flygplatser, alla ville ha höghastighetståg, och naturligtvis skulle nationen ha nya motorvägar kors och tvärs. (Vi åker kanske tio mil på betalvägen från Arroyomolinos mot spökstaden Sesena Nuevo och möter högst tio bilar. På vår sida ser jag ingen.)
2010 var det bara Kina som planerade fler extremt dyra höghastighetståg än Spanien.
Förutom Juan Carlos intervjuar jag två personer under vår utflykt i ekonomiska ödemarken. Den ena är Irene Garcia (inte släkt till Juan Carlos). Hon sitter med sin baby Alvaro på en bänk och ser ut över dalen där det är tomma hus, och upp mot nästa kulle där det också är tomma hus.
Irene arbetade tidigare på ett byggbolag. Hon miste jobbet för ett år sedan.
Den andre jag talar med är Hector Ferreiro. Även han är ute med en barnvagn, gossen heter Xoel, fast i spökstaden Sesena Nuevo. Hector är vägarbetare och fick sparken för en månad sedan.
– Basen sa att regeringens pengar är slut. Vi fick gå hem.
Det är en tillfällighet att jag stöter på två som arbetat i byggsektorn. Men det är ingen tillfällighet att de är arbetslösa.

Hector och hans fru trängs med några få andra i ett hörn av spökstaden, som är planlagd för 40 000 invånare. I hela Spanien finns 700 000 nybyggda lägenheter och hus som ingen har bott i.
Vi står på den tomma trottoaren, bredvid den tomma vägen, bredvid en hel stadsdel med sjuvåningshus som är igenbommade, och vi är nära den öde, stängda parken.
Det är så dystert att det skär i kroppen. Ännu dystrare blir det när Hector berättar att han köpte lägenheten för två år sedan. Han passade på när det var billigt, trodde han, och lånade 150 000 euro i banken.
Nu har han 1100 euro i månaden i a-kassa. Hustrun är telefonförsäljare och tjänar runt 1000.
– Vi amorterar 550 i månaden.
Hector vill ändå se positivt på tillvaron.
– Kommunen har börjat städa gatorna, säger han. Det är bra. Tidigare var det bara en gubbe som gick här och sopade.

 

[slideshow auto=”off” thumbs=”on”]