Lourdes Vila kommer ut från arbetsförmedlingens kontor, det var ett tag sedan hon var här men nu är det dags igen.
Nästan hälften av Spaniens unga saknar jobb och Lourdes anslöt sig till dem i tisdags igen. Hon är välutbildad, hon har studerat på universitetet i tre år, organisationsteori, och borde vara på gång med karriären på något storföretags personalavdelning.
Men hon hankar sig fram på ströjobb, som så många andra‚ om de alls finner något att göra. I så måtto har Lourdes haft tur.
Hon fick till exempel sparken i tisdags. Hennes chef sa att hon inte längre behövdes på banken där hon haft projektanställning, två månader i taget, det senaste året. Lourdes fick plocka ihop sina pinaler och gå samma dag.
Turen ligger alltså i att hon alls har haft ett arbete att gå till. Lourdes är 28 år. Hon kommer från en företagarfamilj, fadern är arkitekt, och har sålunda haft en gynnad uppväxt. Ändå vandrar hon här, på en kall, blåsig gata i Madrid, och frågar sig hur hon nu ska finna försörjning.
Ingen av hennes bekanta, ingen, har fast arbete.
Hon har flera vänner som aldrig haft ett jobb, alltså inte ens ett sommarjobb i en vecka eller två. Och nu talar vi om vuxna personer, 25-åringar, 30-åringar.
Hur formar en tillvaro i ständig osäkerhet, ett liv där ingen behöver dig, en människa?
Den frågan upptar Lourdes.

– Det är så stressande att se tillbaka på sina studier och tänka att de kanske inte var värda något. Valde jag rätt? Borde jag ha gjort något annat när jag var 20? Jag tänker: Jag har ingen chans. Sedan tänker jag: Det beror bara på mig själv. Jag känner mig ledsen, värdelös…
Den spanska arbetsmarknaden liknar på sätt och vis den svenska, men den är mer extrem. Här finns en stor grupp som har fasta arbeten med rejält anställningsskydd. Det är dyrt och svårt för arbetsgivarna att sparka personal.
De trygga anställningarna, eller den stela arbetsmarknaden om man vill kalla den så, är ett arv från den fascistiska Francotiden. Observera nu att den meningen inte påstår att det är fascistiskt med trygghet.
Diverse regeringar har sedan demokratin infördes på 1970-talet försökt trolla genom att luckra upp arbetsmarknaden utan att röra anställningstryggheten.
Man har infört diverse regler om projektanställningar och tillfälliga kontrakt. Det är uppstått ett A- och B-lag. Lourdes tillhör B-laget, 30 procent av arbetskraften som får hålla tillgodo med jobb en eller två månader i taget, eller ett halvår, om de alls hittar något, och som får vara beredda att sluta när som helst.
Detta är förklaringen till att Spaniens arbetslöshet ökar så oerhört snabbt vid en ekonomisk nedgång. I andra ekonomier försöker arbetsgivare normalt behålla personal så länge det går, för när det vänder uppåt är det dyrt att träna upp nya.
I Spanien finns B-laget som buffert. Man kan sparka ut dem direkt, utan kostnad, utan besvär.
I euroområdet steg arbetslösheten 2008 till 2010 från 7,5 till 10 procent. I Spanien steg arbetslösheten från 11,4 till 20 och har fortsatt att uppåt, bland ungdomar till över 45 procent.

Snabbt stigande arbetslöshet slår omedelbart mot statens finanser. Spanien hade nyss ordning på finanserna. Nu dignar landet under rekordunderskott.
(Det så kallade gyllene decenniet i Spanien, med snabbt växande ekonomi, byggde på en fastighetsboom. Många fick jobb i byggbranschen. Tyvärr var boomen en bubbla.)
Lourdes Vila är en prydlig mönstermedborgare. Hon har tagit de jobb som bjuds. En resebyrå. Fyra månader. Ett eventföretag. Tre månader. Hon har arbetat i Frankrike och ett halvår i England.
Hon har gjort allt samhället kan begära av henne. Hon är dessutom tämligen konservativ och tar avstånd från bråkiga demonstrationer, särskilt sådana som bryter mot gällande lagar och regler.
Vad kan samhället mer begära av henne?
Ändå går hon här i snålblåsten, i en svart kappa som ser en smula sliten ut, och undrar om hon nu måste lämna den lägenhet hon hyr med två väninnor och flytta hem till mamma och pappa igen. Som så många andra. Mamma och pappa. Bara tanken kan göra en 28-åring desperat. När ska man få ett eget, värdigt liv?
Att gifta sig och skaffa barn är naturligtvis inte att tänka på.
Lourdes har en väninna som drömmer om att bli kommunalanställd. Hon vill arbeta i administrationen. För att få ett sådant jobb måste man klara intagningstester, kunskap i förvaltningsrätt och sådant. 5 000 tävlar om exempelvis 60 tjänster. Det är ett gammalt system som gäller alla offentliganställda.
Lourdes väninna har försökt fem år i rad och misslyckats.
Hon är 28, lika gammal som Lourdes, och har aldrig haft ett jobb. Hon drömmer fortfarande. Klarar man proven och passerar nålsögat har man försörjning för livet. Det är omöjligt att sparka en kommunal- eller statsanställd.
Så var det i alla fall förut. Men nu kommer neddragningar även i den offentliga sektorn.

Lourdes är mer realistisk. Hon tänker ge sig utomlands om hon inte hittar arbete. Jag frågar vad hon gör om tio år. Hon säger:
– Då arbetar jag på ett stort företag med många intressanta människor från olika länder. Ja, så kommer det att bli. Jag hoppas verkligen det.