Lousa någon mil utanför Lissabon har 2000 invånare. I byns kafé står en åldrig kvinna och ska omständligt köpa något, jag ser inte vad. Vid ett bord sitter Antonio Ribeiro och hans hustru Maria.

Antonio är en mycket vänlig man som ser äldre ut än sina 61 år. Det beror på att ansiktet är så rynkigt och att kinderna är insjunkna. Han är murare och diversearbetare och tjänar 700 – 800 euro i månaden. På fritiden knäcker han extra som clown på fester, dock utan att begära betalt. Det får han ändå.

Jag ber att få tala med Antonio därför att en man i hans ålder men största sannolikhet har ett förhållande till någon av Portugals forna kolonier Mocambique och Angola.

Jo, han var soldat i Angola 1971 till 1974. Ända till slutet kämpade han. Ute i bushen, sedan i huvudstaden Luanda. En del av hans kamrater dödades i striderna, för vad?

– Vad ska jag säga?
Antonio rycker på axlarna.

– Vi var där för att försvara nationen.
Han såg en värld gå under. De portugisiska kolonisatörerna packade sina tillhörigheter i trälårar och gav sig av till andra sidan jorden, till Portugal, moderlandet som många av dem aldrig satt sin fot i. 300 000 var de.

Maria var en av dem. Hon föddes i staden Huambo. Hennes familj ägde en farm och hade varit i Angola i tre generationer.

– Gården var stor, säger hon. Vi hade kor och odlade majs och vete. 30 angolaner arbetade för oss. Vi hade det bra, det var ett gott liv. Jag saknar det.

Hon hade aldrig varit i Portugal när hon anlände 1975. Det tog ett tag att vänja sig och svårast var att hennes stora familj splittrades. Någon fick arbete i norr, någon i syd, några i Lissabon. Maria är sekreterare i Veterinärdirektoratet.

På en kulle så hög och brant att den liksom lutar sig över byn står ett vindkraftverk. Det tillhör kraftbolaget EDP, som angolanska staten planerar att satsa kapital i.

Den forna kolonin var rik på olja. Efter ett långt befrielsekrig och ett långt inbördeskrig har produktionen tagit fart och Angola är plötsligt en finansiell makt att räkna med.

Portugal har fått 80 miljarder euro i nödlån från Internationella valutafonden. Men det är Angola som erbjuder sig att investera för framtida affärer, som i vindkraftverket vars propeller sakta snurrar i den milda decembervinden.

– Vi är medvetna om de svårigheter det portugisiska folket står inför, sa den angolanske presidenten Eduardo dos Santos när Portugals premiärminister Pedro Passos Coelhos besökte i Luanda förra månaden.

Angolas president lovade generösa investeringar i de forna kolonialherrarnas land. Portugals premiärminister talade om ”starkare och närmare band mellan de två länderna och deras medborgare”.

Uppemot hundratusen portugiser bor åter i Angola. 800 portugisiska företag har etablerat sig där. Framtiden finns i Afrika.

Maria Ribeira har som alla offentliganställda mist de traditionella bonuslönerna till jul och sommar. Hon är glad att hon har jobbet kvar.

– Folk har inga pengar. Det finns inga jobb. Det var lättare förr, säger Antonio.

Den europeiska överhögheten i världen varade i ungefär 500 år. Portugiserna var de första kolonisatörerna på 1400-talet – Amerika, Asien – och de sista på 1900-talet. Macao återlämnades till Kina 1999.

Grunden för kolonialväldena var europeisk förmåga till storskaligt och effektivt våld. En av representanterna för detta våld, som med tiden blev allt mindre verkningsfullt, står framför mig. Antonio Ribeira var en av kuggarna i maskineriet, beordrad att utkämpa ett utsiktslöst krig i södra hemisfären. Han skulle kunna vara förgrämd. Vad tjänade allt dödande till? Men Antonio är inte bitter, och han välkomnar angolanerna.

– Det är livets gång. Jag vill inte dela upp människor i raser eller nationer. En människa är en människa.

– Det är bra för alla att det går bra för Angola, säger Maria. Jag är glad för deras skull. Men jag saknar livet som det var…

Här slutar vår resa.