Lousa någon mil utanför Lissabon har 2000 invånare. I byns kafé står en åldrig kvinna och ska omständligt köpa något, jag ser inte vad. Vid ett bord sitter Antonio Ribeiro och hans hustru Maria.
Antonio är en mycket vänlig man som ser äldre ut än sina 61 år. Det beror på att ansiktet är så rynkigt och att kinderna är insjunkna. Han är murare och diversearbetare och tjänar 700 – 800 euro i månaden. På fritiden knäcker han extra som clown på fester, dock utan att begära betalt. Det får han ändå.

Om man vill känna på stämningen i södra Europa kan man tala med den pensionerade översten Vasco Lourenco.
– Vad Hitler inte lyckades med under kriget försöker Angela Merkel uppnå på andra sätt. Hitler förmådde inte erövra Europa. Nu gör tyskarna det med andra metoder.

Förra veckan hölls ett möte i Quinta da Vitória, en fest- och sammanträdeslokal med vidhängande restaurang i utkanten av Lissabon. Mötet handlade om krisen i Europa men fick inga rubriker, jag tror inte någon tidning skrev om det.

Välkomna att träffa Alcidio och Bernarda Tavares, två allt för vanliga portugiser, alltså ett par som är skuldsatt upp över öronen och som nu har banken efter sig.
Alcidio gick i går till konsumentföreningen DECO för att be om hjälp. Dit kommer bara verkligt desperata, de som har försökt allt annat. Hans skuld är inte märkvärdig i svenska ögon. 2008 lånade han 13 000 euro till en bil, en Peugeot 307, och nu klarar han inte att betala ränta och amorteringar.

När José Reis studerade sitt lands ekonomiska statistik fann han en kuriös post som kallades ”andra investeringar”. Han grävde djupare i siffrorna och upptäckte att det var pengar som portugisiska banker lånade upp i andra euroländer och sedan lånade ut till sina kunder på hemmaplan.

Krisens verkliga ansikte är en akrobat som roar bilister som stannar för rött ljus. Det verkliga ansiktet är en Jesuskopia som tycks sväva i luften, det är en pirat som står på ett torg.
Bakom maskerna finns arbetslösa som gör det marknaden och bankrutta regeringar kräver av dem. De startar eget.

Lourdes Vila kommer ut från arbetsförmedlingens kontor, det var ett tag sedan hon var här men nu är det dags igen.
Nästan hälften av Spaniens unga saknar jobb och Lourdes anslöt sig till dem i tisdags igen. Hon är välutbildad, hon har studerat på universitetet i tre år, organisationsteori, och borde vara på gång med karriären på något storföretags personalavdelning.

Berättelsen om den spanska krisen kan börja med en bild som föreställer en nybyggd spökstad, Sesena Nuevo, där breda boulevarder är tragiskt tomma, där mängder av övergångställen – det skulle bli ett familjevänligt område – saknar fotgängare, och där lekparkens gungor är oanvända.

I Caracallaparken i Rom sitter drygt 50 personer i ring för att diskutera demokratin, landets ekonomi och kampen för att behålla vattenverken i offentlig ägo. De tillhör ”Ockuperarörelsen” och diskussionen är lång och omständlig. Någon vill prata om vattnet i Guatemala, det råder brist där.
Utanför ringen står Adriana Rascione, en 51-årig kvinna som vaktar parkens offentliga toalett.

Under en förmiddag lotsar den unge advokaten Pierpaolo Pomes oss genom domstolen för civilmål i Rom. Det blir en vandring genom infernots kretsar. Advokaterna kallar mycket riktigt en av avdelningarna ”helvetet”