– Hej fattiglapp!
Kollegan i rökrummet flinar lite och fortsätter:
– Har du verkligen råd att röka?

Det har bara gått några timmar men jag har redan fattat reglerna. Är man fattig ska man vara fläckfri. Som en askunge. Fattigdom kräver högre moral och en sund och närmast asketisk livsstil. Åtminstone om andra får bestämma, vilket de plötsligt tycker sig ha rätt till.

Nej, jag tänker inte sluta röka fast jag borde av tusen skäl, utöver de ekonomiska. Jag får väl dra ned på blossen lite. Tänker ta av kläd och skodelen i socialbidraget.

Tackar för all support. Alla livshistorier. Och all kritik.
Klart att det är skillnad att leva på ingenting en månad, självvalt dessutom, och att leva på försörjningsstöd år efter år.

Den största skillnaden är nog ändå att jag kan outa mig. Jag har nog aldrig hört någon säga: jag lever på socialbidrag.

Fram till nu då. Jag drunknar i era mejl, telefonsamtal och bloggkommentarer. Och jag är jätteglad över att ni bryr er och engagerar er i frågan.
Fortsätt så lovar jag att göra mitt bästa på min Fattigfront.