En hundägare i Kalmar har samlat in 52 kronor till mig under en promenad för att jag ska kunna köpa tvål. Jag antar att det är ett skämt men jag känner ändå instinktivt att det tar emot med välgörenhet. ”Klara mig själv” ekar i huvudet. Fastän jag nu alldeles uppenbarligen inte gör det.

Detsamma gäller min kollega Oisin Cantwell. Han har snyltat cigg på mig hela hösten och hade han gett mig en tjuga då hade jag inte tyckt att det vore mer än rätt.

Fast nu i dag, när han lägger en tjuga på skrivbordet innan han ber att få en cigg  blir jag mer generad än glad. För att han vet att jag inte har några pengar.

Jag säger nej tack men han låter tjugan ligga kvar.