En hundägare i Kalmar har samlat in 52 kronor till mig under en promenad för att jag ska kunna köpa tvål. Jag antar att det är ett skämt men jag känner ändå instinktivt att det tar emot med välgörenhet. ”Klara mig själv” ekar i huvudet. Fastän jag nu alldeles uppenbarligen inte gör det.

Detsamma gäller min kollega Oisin Cantwell. Han har snyltat cigg på mig hela hösten och hade han gett mig en tjuga då hade jag inte tyckt att det vore mer än rätt.

Fast nu i dag, när han lägger en tjuga på skrivbordet innan han ber att få en cigg  blir jag mer generad än glad. För att han vet att jag inte har några pengar.

Jag säger nej tack men han låter tjugan ligga kvar.

Syrran kommer förbi.
– Tommy och Elena fick barn i dag!
– Nej, vad roligt, vad blev det?
– En flicka, ska du vara med på en present?
– Ehh.
– Jag skriver med dig på kortet.

Jag frågar mig ju om socialbidraget överhuvudtaget går att leva på. Nu menar vissa att det till och med är för högt. Här ett klipp från debatten mellan en socialsekreterare och en socialbidragstagare på bloggen.

Socialsekreteraren Marie:
Jag går inte in i debatten om vilka som är fattigast. Däremot tycker jag inte alls att normen är låg, snarare för hög samt att kravet på motprestation är för låg. I och med att normen är så hög som den är så leder det till att många lever på försörjningsstöd fast de lika gärna kunde jobba.

Jag har mött människor som faktiskt kan spara av normen, därför att de har en god förmåga att hushålla med resurserna de har. Då gäller det förstås att man inte har andra typer av utgifter som inte omfattas av försörjningsstödet.

Socialbidragstagaren Kaoskatta:
Marie som har arbetat som socialsekreterare tycker normen är för hög! Jag blir illamående. Och sådana människor ska man bli bedömd och hånad av. Hade hon någon yrkesheder skulle hon säga som det är ……att det inte går att leva på och absolut inte om man har barn.

Jag röker inte och dricker ytterst sällan någon alkohol. Jag bakar, lagar mat från grunden, syltar, saftar, kokar eget godis, egna chips mm. Ändå går det inte.
Inte om man vill unna sina barn något som anses normalt i Sverige. Eller är det utvecklingsländernas barn med svältmagar som ska vara riktlinjen?

Min hjärna är numera en miniräknare. Som bara kan räkna minus.
Varje gång jag handlar något känner jag skuld och får magont.
Har fortfarande alltför dålig koll på hur ”mycket” jag får göra av med.
Det känns som att allt är för mycket.

Först i dag tar jag fram bankdosan för att få det svart på vitt.
Detta har jag gjort av med:

Överskottsbolaget, mat, 181,60 kronor
Prisextra, mat, 128,45 kronor
Pressbyrån, cigg, 80 kronor
7-eleven, cigg, 39 kronor
HM, mascara, 62,50 kronor
Totalt: 491,55

Jag ligger nästan 100 kronor över budget. Inte bra. Å andra sidan har jag mat kvar i kyl och frys för några dagar.

Mascaran?Jag var utan mascara i tisdags men då var det flera på jobbet som tyckte att jag såg trött ut. Man kanske kan kosta på sig att vara sliten och sunkig när man har pengar. Nu känns det viktigt att hålla stilen. Inte bara på matlådan.

Så jag köpte mascaran. Till halva priset. Ett fynd.

Jag låtsas inte vara fattig. Jag bara lever fattigt i en månad.
Det har provocerat en del som tycker att jag kränker de fattiga.

Vilka är de fattiga, undrar jag?

Jag ser inte fattigdom kopplat till person utan till situation. Jag vet av egen erfarenhet hur lätt det är att hamna där. Det kan räcka med att du förlorar jobbet, blir långtidssjuk eller skiljer dig. Alla de tre sakerna i kombination gör att du ganska snart kan hamna på försörjningsstöd. 22 procent av alla ensamma mammor i dag lever på socialbidrag.

Jag ser mig inte heller som någon talesperson för de fattiga. Det här är ett journalistiskt projekt för att ta reda på vilken levnadsnivå man hamnar på med socialbidrag. Om jag hade varit Gunther Wallraff hade jag antagit en ny identitet, klätt ut mig till socialbidragstagare (hur nu de ser ut?) och låtsats vara fattig. Den tanken föll mig aldrig in.

Kritiken är ändå väntad. Den visar om inte annat att det fortfarande är fult och skamligt att vara fattig. Men det får inte bli så fult att vi inte vågar prata om det.

Så fortsätt berätta, det tänker jag göra.

Ja, ni ser själva. Låg i posten när jag kom hem. Hyran är plötsligt 94 kronor dyrare. 3,1 procent.
Hinner hetsa upp mig och ta fram miniräknaren för att se hur mycket det gör med min redan tuffa budget innan jag kommer på att hyran faktiskt ingår i socialbidraget, och ersätts med varje krona. Till en viss skälig gräns då som varje kommun bestämmer själv. Jag klarar mig eftersom jag bor så litet och billigt.
Pustar ut.

Jag träffar Caroline af Ugglas i studion på Sveriges Radio.
 Hon sjunger för oss så vi ryser. Sedan berättar hon om sin egen fattigdom.

– Jag har haft jular när jag inte haft råd att köpa några presenter. Och jag och min man har suttit många kvällar och funderat över vem av oss som måste börja köra taxi.

De senaste två åren har deras ekonomi varit stabil och nya skivan säkrar inkomsterna framöver. Samtidigt lever hon i en musiker och konstnärsvärld där det är okej, nästan mer än okej att inte ha pengar.

– När jag var ung ville jag vara fattig. Jag ville bo i en stuga och leva på ingenting. Hellre rik här, säger hon pekar på huvudet, än rik här, och pekar på magen.

Sedan gör hon segertecknet.

Det ringde i morse.
– Hej, jag ringer från Sveriges radio, kan du vara med och berätta om ditt projekt i eftermiddag.
– Ja, vad roligt!

Samtalet ger mig en flashback från 90-talet och förra krisen. Då ringde Radio Göteborg mig av samma anledning. De behövde ett case som kunde berätta om hur det var att leva på socialbidrag. Skillnaden var att jag var socialbidragstagare på riktigt då i ett par månader.

Jag sade nej. Jag hade inte ens berättat för min mamma att jag fick socialbidrag. Jag visste att hon skulle skämmas och göra allt för att jag inte skulle behöva gå dit.

Det är skillnad att vara fattig och leka fattig. I dag hoppas jag att mamma lyssnar och att hon är stolt över mig.

Klockan 15.20 är jag med i P4 Stockholm och efter 15.30 sitter jag i P1-studion med Nordegren. Lyssna ni med!

I vanliga fall hade jag bytt för länge sedan. Tvålen är snart bara en flinga stor.
I snitt kastar svensken förpackningar med 25 procent av innehållet kvar visade en undersökning för några år sedan.
Tänker krama tandkrämstuben några dagar till också.

Jag har sagt att jag har 2910 kronor i plånboken kvar när hyra och räkningar är betalda och då tycker många att det låter mycket. Men det är ju bara en del av sanningen. Eftersom socialnormen bara bygger på en del av människors ekonomi.

Mitt studielån som dras varje månad har jag inte råd att betala. Inte heller den dryga tusenlapp på krediten eller räkningen från koloniföreningen som låg i hallen när jag kom hem i går. Mitt bredband och min digitaltv ingår inte i riksnormens post för tv och telekostnader. Men de går inte att avbeställa förrän om tre månader.

Ann-Charlotte, en läsare, ringde i går. Hon har varit sjuk, men är friskförklarades i december och går på a-kassa. I mars gick hon till socialen för första gången i sitt liv.
– De sade att jag måste strunta i att betala mina skulder, men jag har alltid betalat mina räkningar och det tänker jag fortsätta med.
Men vad ska du äta av då?
– Jag har snälla söner. En var här med matkassar förra veckan, säger Ann-Charlotte.

För att betala lån och skulder, får man ta av matnormen. Jag ringer CSN. De säger att jag kan få uppskov med avbetalningar om jag får socialbidrag i tre månader. Inte annars.

Så vad har jag då verkligen i plånboken när mat och alla räkningar är betalda? Ingenting.  Jo, nya skulder. Som kommer att gå till fogden.

Alla räkningar som socialen inte betalar:

CSN – 1868 kronor
Bredband – 200 kronor
Digitaltv- 299 kronor
Krediten – ca 1000 kronor
Koloniavgift – 1000 kronor