Vilken dag! Jag skulle skriva en nyhetsartikel men drunknade i Fattigbloggens över 200 kommentarer (publikrekord), närmare hundra mejl och mängder av telefonsamtal.

Mycket av debatten handlar om vem som har minst kvar i plånboken. Det kan vi bråka om. Eller varför jag gör detta, att jag inte fattar hur ”folk” har det. Men jag lever faktiskt i verkligheten själv och har gjort så i 38 år.

Jag har varit student i sex år och jobbat extra varje helg för att betala nudlar o hyra.
Jag har varit arbetslös och gått på a-kassa i perioder.
Jag har varit långtidssjukskriven och levt på sjukpenning i sju månader.
Jag har gått på socialbidrag ett par månader när jag var 20-nånting.
Jag har haft låglönejobb i flera år som tangerar socialbidragsgränsen.

Jag vet hur lätt det är att bli fattig och hur svårt det är att vara det.
Fortsätt blogga med mig och berätta om hur ni har det.
Jag behöver er! Och så behöver jag sova.

Okej, nu har jag tagit reda på lite fakta. För att elda på tävlingen om vem som har det jävligast.

Så här ligger landet i månadsersättningar:

• Socialbidrag – 3 680 kronor när hyra, el, fackavgift, a-kassa, hemförsäkring.
• Alfakassa – max 7 040 kronor
• Studiemedel: 7820 kronor
• A-kassa –  max 14 960 kronor  (före skatt)
• A-kassa, första 100 dagarna – 16 060 kronor  (före skatt)

Rätta mig gärna om jag har fel.

– Hej fattiglapp!
Kollegan i rökrummet flinar lite och fortsätter:
– Har du verkligen råd att röka?

Det har bara gått några timmar men jag har redan fattat reglerna. Är man fattig ska man vara fläckfri. Som en askunge. Fattigdom kräver högre moral och en sund och närmast asketisk livsstil. Åtminstone om andra får bestämma, vilket de plötsligt tycker sig ha rätt till.

Nej, jag tänker inte sluta röka fast jag borde av tusen skäl, utöver de ekonomiska. Jag får väl dra ned på blossen lite. Tänker ta av kläd och skodelen i socialbidraget.

Tackar för all support. Alla livshistorier. Och all kritik.
Klart att det är skillnad att leva på ingenting en månad, självvalt dessutom, och att leva på försörjningsstöd år efter år.

Den största skillnaden är nog ändå att jag kan outa mig. Jag har nog aldrig hört någon säga: jag lever på socialbidrag.

Fram till nu då. Jag drunknar i era mejl, telefonsamtal och bloggkommentarer. Och jag är jätteglad över att ni bryr er och engagerar er i frågan.
Fortsätt så lovar jag att göra mitt bästa på min Fattigfront.

Tortellinin var ett kap. 11 kronor för en påse med fyra portioner. Räcker till lunchlåda i två dagar. Överskottsbolaget har faktiskt både lite mat och konserver. Allt väldigt billigt.

Jämför min låda med de andras italienska pastasallader och sushilådor vid lunchen. Jag har aldrig tidigare tänkt på vad andra äter till lunch. Nu har jag stenkoll.

De har betalt mellan 59 och 79 kronor för sina. Borde känna mig som en vinnare, men jag skäms ändå lite och hör mig själv ursäkta att jag inte har något mer till pastan.
Varför då?
 

 

Mamma har redan hunnit ringa.
– Du, jag skickar lite pengar.
– Men, mamma, poängen är ju att jag ska leva på det här.
– Men om du behöver låna.
– Nej!

Mamma är kommunalanställd och har en marginal på ett par tusen till. Hon är bra på vända på slantar, för att hon måste. Det måste jag också bli.

Jag har 2910 kronor att leva för. Riksnormen minus 770 kronor som ska gå till mobil, tidning, telefon och tv-avgift. Det har man kvar i plånboken.

Nivån hålls svältlåg med flit menar vissa forskare. ”Det ska vara så jävligt att leva på socialbidrag så att man gör allt för att ta sig ur det.”, sade någon.

Ja, det är väl bara att börja. Just nu kokar matlådan á 5,50 på spisen. Och jag måste till jobbet.  (SL-kortet fick jag av soc! Det får alla arbetande och arbetssökande i Stockholm)