Cecilia Lång ringde mig i går kväll och vi har pratat vidare i dag. Hon berättar att hon ringt till socialkontoret och bett de att dra tillbaka hennes ansökan om ekonomiskt bistånd.
– Jag vill inte ha deras hjälp. Jag förstår inte hur människor klarar av det.
Så du tänker inte söka socialbidrag?
– Nej, mitt skyddsnät får vara min familj.
Men de har ju inte heller så det räcker att försörja dig?
– Hellre har jag ingenting än att behöva genomlida socialtjänsten i Sverige.
Men egentligen tycker du ju att du har rätt till socialbidrag?
– Ja, absolut. Jag tycker fortfarande att man har rätt till det. Men det är en så stor psykisk påfrestning att jag inte klarar det.
Har bloggen gjort det ännu svårare?
– Egentligen inte, det har varit jobbigt att se hur folk ser socialbidragstagare, men folk har ju rätt att tycka vad de vill. Det är skönt att många har reagerat också, hellre en negativ reaktion, än ingen reaktion alls när det nu ser ut så här.
Du har fått symbolisera alla socialbidragstagare i Sverige, för att få vågar ställa upp med namn och bild?
– Ja, och det förstår jag att folk inte vill. Det är ju så skamligt att söka socialbidrag.
Trodde du någonsin att du själv skulle hamna på socialen?
– Nej, det trodde jag inte. Man har bilden av socialbidragstagare att det är de som sitter på parkbänken. Vi har ju sådana fördomar allihopa.
Okej, vill du fortsätta vara med i bloggen, eller vill du avsluta det också?
– Jag är gärna med, men hela bloggen ska väl inte handla om mig?
Nej, jag lovar.
– Jag tycker att det är viktigt att visa hur det går till. Du får gärna skriva om vad som hände när jag var på arbetsförmedlingen tidigare i dag.
Vad bra, du fattar hur modig du är va, Cecilia?