Jag tänkte skriva något. Innan jag läste mammans kommentar. Läs ni också:

Under tiden jag har ”fått hjälp av soc” har så mycket hänt med mig. Jag känner mig inte lika mycket som en människa som alla andra. Det känns som att tandläkaren, bussen, affären,tidningen ja allt, som att det inte är till för mig. Som att jag inte har lika mycket rätt till allt för att jag inte har ”tjänat” pengarna jag lever för.

Jag vågar inte öppna brev från soc med deras beslut knappt. En månad hade en vikarie gått igenom min ansökan, hon visste inget om mig verkade det som och hon skickade ut ett beslut till mig om en grej jag skulle komplettera trots att min handläggare visste vad vi hade bestämt. Det ledde till att jag fick utbetalning jättesent trots att jag ej ens gjort något fel.

För mig i mitt liv med barn blir det en STOR GREJ men för dem jag förstår att de kanske tycker ”jaja men det var en vikarie det kan bli fel”. Jag förstår det jag också men om de själva inte hade några pengar och fick lov att vänta och inte veta när ? Skulle de kunna sova ?

Jag förstår att ”fattiga” lever kortare liv. Oron och paniken. Jag sover aldrig gott. Ingen ro. Ingen glädje. Bara oro. Panik. Tryck för bröstet. Yr. Yr.
Vet ni hur mycket 20 kronor är om man inte har några pengar ? Det värsta är ändå känslan av att inte vara lika mycket värd och att märka vad som har hänt med mig.

Jag brukade vara glad och stark.
Jag trodde på mig själv.
Nu ber jag om ursäkt för att jag finns.
Jag är ett besvär.

Men fattar ni ? Det här är mitt liv. MITT LIV. JAG SKA KOMMA TILLBAKA.