Jag ringer min socialchef och ber honom ta fram handlingarna från när jag själv gick till socialen under förra jobbkrisen 1990.
– Vi sparar bara dokument i fem år. Om du inte är född den femte, tionde, femtonde eller tjugofemte i månaden, för forskningssyfte, säger han.

Det är jag inte. Så jag får minnas själv. Hur jag drog mig för att ringa. Först när jag inte hade något att äta och hyran låg på bordet obetald slog jag numret med svettiga fingrar.

Jag minns hur bra min socialsekreterare var. Hon placerade mig direkt i en socialgrupp light eftersom jag var ung och frisk. Avdramatiserade allvaret. Hon förstod att jag förhoppningvis inte skulle behöva hjälp hela livet.

Jag sökte alla jobb som fanns precis som ni. Var på tillfällighetsförmedlingen varje morgon och slogs om de få daglönejobb som fanns. Diska samma kväll på en restaurang eller stoppa flyers i kuvert åt företag. En seger varje dag man fick något.

Fick till slut ett sex veckors vikariat ute på Arlanda för att räkna resenärer för SL. Men jobbet började först om en månad. Och lönen skulle komma först efter en månad till.

Jag berättade för socialsekreteraren att jag inte behövde hela SL-kortet, det skulle jag få snart, det ingick i jobbet. Jag minns att hon log och sade ”det där hörde inte jag”.

Det var 1990. Jag tror inte att socialsekreterare har mindre hjärna eller hjärta i dag. Men det är annorlunda. Systemet. Jag ser det nu. Och jag märker att många av er också börjar se.

Fortsätt berätta.