Jag vill be Ellen, 19 år, om ursäkt och hoppas att hon förlåter. Jag som journalist borde veta bättre. Hon får ta stryk för en åsikt som många har. Det vissa kallar för naiva ögon har inte med ålder att göra. Utan med synen på Sverige och fattigdom.
Jag hade också de ögonen. Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.
Det handlar inte om några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Om det vore så enkelt ändå. Då kunde vi höja socialbidraget och så var allt bra igen.
Den dagen du kliver in på socialkontoret tappar du i människovärde. Då kan du inte längre räkna med samma rättigheter som du hade i går. Det gäller grundläggande och basala rättigheter.
Rätten att få vara frisk och rätten att få vara sjuk, att få ha en allergi, att få ha ett handikapp, att få vara sjukskriven, att få veta när pengarna kommer, att få vara sambo, att få resa utanför kommungränsen, att få bo i den kommun man vill, att få jobba deltid, att få sommarjobba, att få vara barn utan att behöva försörja sig själv.
Att ha rätt till välgörenhet, att ha rätt till barnbidrag, underhållsbidrag och bostadsbidrag (som andra får utan att ens behöva skämmas), att få vara med på gymnastiken, att få åka på skolresa, att få vara trygg, att få ha semester, att få hjälp efter våldtäkten eller stölden, att få stå i bostadskö, att få ha studielån, att få ha tänder, att få ha säker sex, att få vaccin, att få ha husdjur, att få ta hand om din gamla mamma, att få ha internet, mobiltelefon eller Kanal 8, att få blogga, att få låna på bank, att få ett arv, att få bli glad över en trisslott, att få äga något som har ett realiserbart värde överhuvudtaget, att få ha rätt till privatliv i hemmet, rätt att inte behöva vara en riksnorm, slippa bli misstänkliggjord och att få behålla sin integritet.
Det gäller även rätten till mat på bordet och tak över huvudet. Det vi kallar rätten till en skälig levnadsstandard. Men kanske framför allt synen på vem som har rätten till våra skattepengar. Våra pengar som blir någon annans – inte våra längre – när vi behöver dem.
Jag önskar att jag haft mer tid för att med hjälp av er skriva hela listan över alla rättigheter som socialbidragstagare inte självklart har. Den skulle bli väldigt lång.
Orättvisan beror ibland på lagen. Ibland på att lagen inte följs. Men mest av allt beror den på en människosyn som vi i Sverige egentligen inte har.
I andra sammanhang förstår vi att den som har det svårt inte behöver mindre utan tvärtom mer. Det gäller skolan, arbetsförmedlingen, arbetsplatser, vården, fängelser och hela samhället.
Men det gäller inte socialbidragstagare. Den dagen du öppnar dörren till socialkontoret är du inte längre lika mycket värd som alla andra. Då kliver du in i ett helt annat samhälle.
Det här är min personliga bild av Sverige idag. Jag har bett min kollega Paul Wallander att teckna den. Han tolkar det jag berättar så här.
Jag finns kvar i kväll och fram till lunch i morgon för att lyssna på er. Då lägger jag ut en webbfråga som jag vill ska ligga länge på internet. Den är viktig.