Så här står det i Sveriges viktigaste grundlag.

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Jag vill att Fattigbloggen ska finnas för alltid även om vi stänger kommentarerna nu.
Den ger en unik nutidsbild av Sverige 2009. Tack för att ni delade med er av den.
Jag beundrar och respekterar er alla.

Nu ska jag göra som Queenie sade: ” Ta dej en cigg, köp din hämtpizza och var stolt över dig själv. 🙂

Jag vill be Ellen, 19 år, om ursäkt och hoppas att hon förlåter. Jag som journalist borde veta bättre. Hon får ta stryk för en åsikt som många har. Det vissa kallar för naiva ögon har inte med ålder att göra. Utan med synen på Sverige och fattigdom.

Jag hade också de ögonen. Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.

Det handlar inte om några hundralappar mer eller mindre i plånboken. Om det vore så enkelt ändå. Då kunde vi höja socialbidraget och så var allt bra igen.

Den dagen du kliver in på socialkontoret tappar du i människovärde. Då kan du inte längre räkna med samma rättigheter som du hade i går. Det gäller grundläggande och basala rättigheter.

Rätten att få vara frisk och rätten att få vara sjuk, att få ha en allergi, att få ha ett handikapp, att få vara sjukskriven, att få veta när pengarna kommer, att få vara sambo, att få resa utanför kommungränsen, att få bo i den kommun man vill, att få jobba deltid, att få sommarjobba, att få vara barn utan att behöva försörja sig själv.
Att ha rätt till välgörenhet, att ha rätt till barnbidrag, underhållsbidrag och bostadsbidrag (som andra får utan att ens behöva skämmas), att få vara med på gymnastiken, att få åka på skolresa, att få vara trygg, att få ha semester, att få hjälp efter våldtäkten eller stölden, att få stå i bostadskö, att få ha studielån, att få ha tänder, att få ha säker sex, att få vaccin, att få ha husdjur, att få ta hand om din gamla mamma, att få ha internet, mobiltelefon eller Kanal 8, att få blogga, att få låna på bank, att få ett arv, att få bli glad över en trisslott, att få äga något som har ett realiserbart värde överhuvudtaget, att få ha rätt till privatliv i hemmet, rätt att inte behöva vara en riksnorm, slippa bli misstänkliggjord och att få behålla sin integritet.

Det gäller även rätten till mat på bordet och tak över huvudet. Det vi kallar rätten till en skälig levnadsstandard. Men kanske framför allt synen på vem som har rätten till våra skattepengar. Våra pengar som blir någon annans – inte våra längre – när vi behöver dem.

Jag önskar att jag haft mer tid för att med hjälp av er skriva hela listan över alla rättigheter som socialbidragstagare inte självklart har. Den skulle bli väldigt lång.

Orättvisan beror ibland på lagen. Ibland på att lagen inte följs. Men mest av allt beror den på en människosyn som vi i Sverige egentligen inte har.

I andra sammanhang förstår vi att den som har det svårt inte behöver mindre utan tvärtom mer. Det gäller skolan, arbetsförmedlingen, arbetsplatser, vården, fängelser och hela samhället.

Men det gäller inte socialbidragstagare. Den dagen du öppnar dörren till socialkontoret är du inte längre lika mycket värd som alla andra. Då kliver du in i ett helt annat samhälle.

Det här är min personliga bild av Sverige idag. Jag har bett min kollega Paul Wallander att teckna den. Han tolkar det jag berättar så här.

Jag finns kvar i kväll och fram till lunch i morgon för att lyssna på er. Då lägger jag ut en webbfråga som jag vill ska ligga länge på internet. Den är viktig.

Mina tre reflektioner kring  socialbidragssystemet

1) Socialbidraget är väldigt svårt att få
De flesta drar sig för att gå till socialkontoret och kommer ofta försent. Dagen innan de ska vräkas eller när elen redan stängts av. För att kvalificera sig för socialbidrag får du inte ha haft någon inkomst över normen månaden före. Många socialkontor drar flera månader som normöverskott. Pengar som du skulle ha sparat och som gör att du får vänta x antal månader beroende på överskottets storlek innan du får en krona. Du får heller inte ha några ägodelar som bil eller bostad, de måste du avyttra ganska omgående. Alla saker med ett realiserbart värde som inte är nödvändiga kan du tvingas sälja. Många socialkontor gör obligatoriska hembesök för att kontrollera att du lever som du beskrivit det. Du måste lämna in alla kontoutdrag och räkningar varje månad och kontrolleras via internet och databaser så att du inte får ut något över normen. Om barn sommarjobbar dras deras inkomster över ett visst belopp från deras egen norm. Och de människor ni tror lever på socialbidrag, missbrukare och alkoholberoende på parkbänken, de kvalificerar inte överhuvudtaget, de tas om hand av stadsmissionen i dag. Eller ingen alls.

2) Socialbidraget är väldigt svårt att leva på
Riksnormen är på 3 680 kronor i månaden. Den skapades för 30 år sedan. Den är inte anpassad efter hur människor lever i dag även om den modifierats genom åren för att bli mer mänsklig.
Den här normen vrider människor sönder sig för att passa in i. Den har dessutom blivit snålare eftersom både röda och blå regeringar skurit i riksnormen. 1985 var den 115 procent av basbeloppet, i dag är den nere på 104 procent. Matbudgeten på 53 kronor om dagen ligger under Konsumentverkets skäliga matkostnader. Den är beräknad efter en person med begränsad fysisk aktivitet. Den bygger på att man inte handlar halvfabrikat utan lagar maten från grunden. Och inte har några allergier, vissa får man söka extra för. Förbrukningsvaror är svårt att ha råd med, rengöringsmedel, tvättmedel disktrasor och dammsugarpåsar är svårt att handla för 110 kronor.
I normen ingår tv-avgift, hemtelefon och en dagstidning. Fast det folk har i dag är bredband, kabel-tv och mobil. De kostar betydligt mer än 770 kronor som är telenormen och gör att människor får ta av andra poster för att kunna betala räkningarna. Klädkontot innebär att stora utgifter som vinterskor, gymnastikskor och jackor måste sparas till i flera månader. Kläder får man ärva, köpa på myrornas eller inte alls som de flesta gör. Läkarvård betalas efter räkning, tandläkarvård är endast akut. Vaccin, psykologhjälp och förebyggande vård prövas individuellt. Du har inte rätt till barnbidrag, underhållsbidrag eller bostadsbidrag. I vissa fall betalar kommunen bara en skälig hyra inte den faktiska hyran.

3) Socialbidraget är väldigt svårt att ta sig ur.
Systemet betalar bara en del av dina räkningar. Vilket i princip kräver att du i princip inte levt tidigare. Du får inte ha studielån till exempel. Först efter tre månader kan du få CSN uppskjutet. Om du får bidraget under kortare tid än så hamnar skulden direkt hos kronofogden. Eventuella andra skulder, lån eller räkningar som en socialbidragstagare inte får ha hamnar också hos fogden. Det gör bidragssystemet till en skuldfälla. Betalningsanmärkningarna gör att du får svårt att hyra bostad, skaffa jobb eller andra abonnemang i framtiden. Du får inte rädda din ekonomi genom att sälja möbler eller saker på Blocket, jobba extra eller till exempel ta emot välgörenhet. Alla inkomster dras från normen.

Nu återstår bara min bild av Sverige. Den kommer snart.

Här är min redovisning av hur jag levt för mitt socialbidrag.
Jag ska lägga även lägga ut excelfilen så snart jag får hjälp med det.
För er som vill se hur många cigg jag rökt, morötter jag köpt, och vad mitt bredband kostar.

Livsmedel: 883,29 kronor
Nej, jag har inte ätit så bra. Lagat tråkigt snabbt och enkelt. Pasta och inte så mycket mer till. Mycket morötter. En vecka levde jag på piroger jag bakat, morgon som kväll. Har jobbat över varje dag och inte haft tid att laga från grunden. Eftersom jag röker har jag använt alla klädpengar och en stor del av matpengarna till cigaretter. Jag har blivit väldigt smal.

Hygien och hälsa: 115 kronor
Köpte mascara för att se pigg ut. Samt bindor och väldigt billig hudlotion på ÖB. I övrigt var jag glad att jag hade toalettskåpet fullt. Skulle bli svårt nästa månad.

Tele,tv, tidningar: 1183
Precis som alla andra betalar jag bredbandet på denna post och comhem räkningen. Tillsammans med tv-avgiften, telefonabonnemanget och en tidningsprenumeration. Jag har två morgontidningar eftersom jag är journalist och behöver dessa i mitt jobb, de liksom bredband och digital-tv gick inte att avbeställa med så kort varsel. DN får gå till Kronofogden resten betalar jag här. Kan tillägga att jag inte har en privat mobil, bara jobbmobil och den har jag använt privat ibland. Det hoppas jag att både ni och Aftonbladet har överseende med.

Förbrukning: 55,90
Fyndade diskmedel och tvättmedel för tio kronor stycket. I övrigt köpte jag bara toapapper.

Lek och Fritid: 351,25
Köpte hemlösas tidning Faktum och en Aftonbladet och Expressen. Här hamnar SL-remsan också, vet inte om socialen betalar den. SL-kortet gick ut mitt i månaden. Lyxade med en capuccino på Sille Krog i påsk, 15 kronor. Här hamnar även två automatdragningar från mitt konto, en kortavgift från Wasahallen, och en obegriplig avgift för på 38,75 som jag inte vet varför någon dragit.

Kläder: 0 kronor.

Cigaretter: 1092 kronor
Särredovisar kostnaden för cigaretter eftersom de inte ingår i normen. 24 paket.

Summa: 3680,44

Räkningarna som socialen betalar (i bästa fall) ligger i spalten bredvid. När det gäller hyran så höjdes den till 3 083 kronor denna månad. Om inte socialen betalar får jag ta trisslotten och de 41 kryddburkskronorna. Vad gäller elen vet jag inte, trots att vi lyckades höja gränsen tillsammans. Jag låg nämligen över 180 kilowatt hälften av månaderna förra året. Hur mars ser ut vet jag inte än.

Kvar på mitt bord ligger alla räkningar jag inte får betalt för och går till Kronofogden.

CSN-lån 1, 1324 kronor plus 120 i påminnelseavgift
CSN-lån 2, 544 kronor plus 120 i påminnelseavgift
Stockholms bostadskö, 250 kronor
Koloniavgift, 290 i månaden
Kredit, 1083 kronor
Och andra räkningar som jag inte behöver redovisa för er.

Det var det.

Jag ringer min socialchef och ber honom ta fram handlingarna från när jag själv gick till socialen under förra jobbkrisen 1990.
– Vi sparar bara dokument i fem år. Om du inte är född den femte, tionde, femtonde eller tjugofemte i månaden, för forskningssyfte, säger han.

Det är jag inte. Så jag får minnas själv. Hur jag drog mig för att ringa. Först när jag inte hade något att äta och hyran låg på bordet obetald slog jag numret med svettiga fingrar.

Jag minns hur bra min socialsekreterare var. Hon placerade mig direkt i en socialgrupp light eftersom jag var ung och frisk. Avdramatiserade allvaret. Hon förstod att jag förhoppningvis inte skulle behöva hjälp hela livet.

Jag sökte alla jobb som fanns precis som ni. Var på tillfällighetsförmedlingen varje morgon och slogs om de få daglönejobb som fanns. Diska samma kväll på en restaurang eller stoppa flyers i kuvert åt företag. En seger varje dag man fick något.

Fick till slut ett sex veckors vikariat ute på Arlanda för att räkna resenärer för SL. Men jobbet började först om en månad. Och lönen skulle komma först efter en månad till.

Jag berättade för socialsekreteraren att jag inte behövde hela SL-kortet, det skulle jag få snart, det ingick i jobbet. Jag minns att hon log och sade ”det där hörde inte jag”.

Det var 1990. Jag tror inte att socialsekreterare har mindre hjärna eller hjärta i dag. Men det är annorlunda. Systemet. Jag ser det nu. Och jag märker att många av er också börjar se.

Fortsätt berätta.

Jag skrev en artikelserie om ensamma mammor i mars i år. Jag mötte starka och modiga kvinnor som vågade öppna sina plånböcker. För att visa hur många kronor de hade att leva på varje månad.

Många av mammorna gick till kyrkan för att få matpaket till sig och sina barn. De bor inte i Darfur eller Gaza. Utan mitt i centrala Malmö. Deras barn har inte svullna magar. För det är inte så fattigdomen ser ut i Sverige i dag.

Var femte ensam förälder lever på socialbidrag. Var tredje räknas som fattig.

En mamma berättade hon fått höra att hon skulle tacksam, hon fick ju ändå pengarna retroaktivt. Hon sade klokt: ”Man kan inte äta retroaktivt.”

En annan mamma sade; ”Fattar inte politikerna vad en matkasse kostar, de skulle leva som oss ett tag, så kanske de förstod.” Det var också ett av deras krav till regeringen.

Jag insåg att jag inte heller vet vad en matkasse kostar. Och bestämde mig för att leva på socialbidrag en månad.

Det var så allt började.

Sitter med kvittona igen. För nu är månaden slut. I morgon måste jag redovisa för er vad jag gjort med riksnormen. Trots att jag inte vill. Det måste alla socialbidragstagare.

Jag har dragit mig in i det längsta. Fick köpa en remsa i helgen eftersom SL-kortet gick ut. Den utgiften hade jag inte räknat med. Efter det har jag knappt vågat handla. Före påsk hade jag knappt 900 kronor kvar. Tänkte betala syrran för bensinen i påsk men jag vet inte hur det blir med det.

Jag har några oredovisade inkomster att täcka upp med om det skulle köra ihop sig. En trisslott och 41 kronor från kryddburken. Det är en samvetsfråga. Hade tänkt ge pengarna till Frälsningsarmén som bor vägg i vägg med mig. Det var någon av er som föreslog.

Alla inkomster dras från riksnormen. Även skadestånd för sveda och värk. Så här berättar en missnöjd överlevare.

” Bodde i Luleå och läste på gymnasiet där. Hade en missbrukare till granne som en dag försökte misshandla mig utanför bostaden, kränkte mig och jagade sedan efter mig med tillhygge och kniv.
Det gick till rättegång och jag blev tilldelad skadestånd på 5000kr. Domstolsbeslutet kom först när jag flyttat hem till Gällivare och skaffat egen bostad via soc. Då får jag veta att ”det räknas som inkomst och dras från din norm.”.
Jag struntade givetvis i att begära ut skadeståndet. Jag drabbas av brottslighet och får men av händelsen men är inte beviljad skadestånd för att det räknas som inkomst.
På svart och vitt i deras paragrafer är det säkert logiskt. Men att applicera det till någons liv är enbart fel. Jag bad inte om att bli påhoppad av en missbrukare utanför min bostad, det är ingen planerad inkomst överhuvudtaget. Och jag betvivlar starkt att någon skulle ”utnyttja” rättssystemet till att tjäna pengar via skadestånd. Tänk att myndigheten är så pass empatilös att de låter folket gå lidande hellre än att ge dem sin rätt.”

Janne Larsson ska få hela hyran betald snart. Det har länsrätten bestämt.

Men alla andra socialbidragstagare i Ulricehamn får fortfarande bara betalt för hyror upp till 3046 kronor. Trots att medeltvåan i allmännyttan kostar 1 500 mer i månaden. Den kostnad man räknar som skälig.

Jag ringer Ulf Nilsson som är enhetschef på socialtjänsten.

Varför höjer ni inte hyresgränsen, när länsrätten slagit fast att ni bryter mot lagen?
– Jag kan inte uttala mig i enskilda fall.
Det här är inget fall, det här en fråga, varför höjer ni inte gränsen?
– Jag måste titta på det här.
Okej, ring mig gärna sedan.

Det var vid lunchtid i dag och Ulf Nilsson har fortfarande inte ringt.

Janne Karlsson väntar på beskedet från länsrätten om han ska få pengar till el och hyra för mars månad.
– Jag vet aldrig om jag får några pengar från socialen. Jag vet ingenting om när jag kan betala mina räkningar. Jag släpar redan med en hyra men min hyresvärd Sune säger att han vet att jag gör så gott jag kan.
Janne Karlsson, 59, har aktivitetsstöd och söker jobb. I går var han både på Arbetsförmedlingen och på socialkontoret för att rapportera jobben han sökt i veckan. Fyra stycken.
På Arbetsförmedlingen nöjde de sig med hans ord. På socialkontoret fick han redovisa på papper vilka arbeten han sökt med telefonnummer till den han ringt.
– Jag sökte två jobb i Göteborg, som lokalvårdare och ett jobb att sortera räkor i fiskehamnen, det stod att man bör ha god fysik och vara morgonpigg. Morgonpigg är jag ju i alla fall. Och så sökte jag som lokalvårdare i Svenljunga, och elektronikmontör på Manpower i Borås. Jag har ju jobbat som teletekniker på Televerket i 27 år, säger Janne Karlsson.
Han väntar också på besked från socialen om att få regionbusskortet betalt. För att kunna söka jobb i hela Västsverige och sköta om sin mamma.
– Hon är 79 år och sjuk, fick en stroke för två år sedan och sitter i rullstol. Men de vill inte ge mig busskort, de vill inte betala bara för att jag kunna hälsa på henne, säger Janne Karlsson.
Han längtar efter pensionen. Den kommer att bli ganska bra eftersom han jobbat så många år i statlig tjänst och har Kåpan, tjänstepensionen.
Men den får han också vänta på. Kanske i sex år.

Jag får mejl från en tjej som vill berätta om hur det är att vara socialbidragstagare. För att jag ska förstå.

” Många verkar ha åsikten att bidragstagare bara är slöa och arbetsskygga och ligger hemma på soffan och håvar in skattepengarna. I min kommun är det definitivt inte så. Man måste praktisera 40 timmar i veckan samt aktivt söka jobb utöver det för att få ut en krona från socialen.

Praktiken kan innebära vad som helst. Samma sorts prao man gjorde i skolan när man går till ett företag och frågar om de kan ta emot en. Man har ju i alla fall möjlighet att välja något man är intresserad av, men det blir också som ett vanligt jobb.

Samma arbetsuppgifter och samma arbetstider som alla andra på företaget, men för inga pengar. ”Lönen” är 1 000-2000 kronor i månaden ( 2 000 kronor med gymnasiekompetens, annars 1 000kr). Semester har jag faktiskt aldrig hört talas om. Men lönen dras från normen.

Alternativet till praktiken är arbetsförmedlingens åtgärder, vilket jag själv var inskriven på. Heltid även där. Många väljer ändå praktiken eftersom åtgärderna oftast är så meningslösa. (du har ju själv skrivit om dem)

Syftet är helt enkelt att socialen ska slippa betala ut så mycket som möjligt. Att man ska få pengar från andra ställen, så de bara behöver fylla på upp till normen. Samma sak som när de kräver att man ska söka t.ex. bostadsbidrag. Av kommentarerna i bloggen att döma verkar det vara olika från kommun till kommun.

Jag vet inte om jag tycker att detta är fel. På sätt och vis är det slavarbete, men en praktikplats kan ju kanske leda till att man får en anställning.

Däremot blir jag väldigt irriterad på personer som anser att en socialbidragstagare är slö, vilket är hela poängen med detta mejl och bland dem hade jag velat se en diskussion. Jag vill få dem att förstå att en person som arbetar heltid och samtidigt måste uppvisa ett visst antal sökta arbeten varje vecka och dessutom lever på existensminimum, knappast kan ses som slö och arbetsskygg.

I dag har jag ett heltidsjobb åt Samhall ute hos en kund.”
Fd socialbidragstagare