Mamma ringer. Jag har haft magont för det här samtalet.

– Jag tänkte bara höra hur det blir med påsken.
– Jag har inte hunnit tänka på det än. Men någon dag blir det nog… ju… såklart. Jag vet inte riktigt vad bussen kostar.
– Jag tänkte köpa en lax och göra risotto till.
– Det låter jättegott, mamma. Och du, det är klart jag har råd.

Bussen till Nyköping kostar 101 kronor enkel. Och så bussen till Oxelösund. Tjugo kronor kanske eller 40? Jag vet inte. Det var länge sedan jag åkte buss.

Kollar min budget. Jag får ta från Lek och Fritid. Har hittills bara lekt med några tidningar.
Det ska nog ordna sig med påsken. Fick ett påskägg av pojkvännen som jag kan ta med.

Redan en vecka in i projektet undrade jag varför inte socialbidragstagarna stod på Sergels Torg med stora plakat mot systemet.  Innan jag kom på att jag aldrig ens hört någon säga ” Jag går på soss”.

Nu startar Alexandra Telluselle, hon som är för sjukskriven för att få ha en hemsida, en ideell stödgrupp för bidragstagare i Malmö. Det kanske skulle behövas i fler kommuner.

” Nu på torsdag den 9/4 kl 13-14 i sal 9 på Ungdomens Hus, N. Skolgatan 10 i Malmö, startar jag en stödgrupp för de som vill samtala kring hur vi kommer ur vårt bidragsberoende med hälsan i behåll. Den vänder sig främst till de som har a-kassa, sjukpenning eller socialbidrag men även de som jobbar med dessa personer eller andra intresserade är givetvis också välkomna.”

Läs mer på hennes hemsida: www.balansfokus.se

                                                            Bild: Henric Lindsten

Cecilia Lång var på sitt första möte på socialen i går. Väl rustad för att söka socialbidrag. Hon har fått hjälp av Erling Larsson och läst socialhandboken. Hon lägger även en bandspelare på bordet.

Socialsekreteraren vill veta om det hon spelar in hamnar på bloggen. Hon vill inte bli citerad.

Cecilia har med sig en bunt papper. Hon lägger fram sitt senaste kontoutdrag för mars.

– Och var är kontoutdragen för de andra två månaderna?
– Jag har fått information om att jag bara behöver lämna utdrag för en månad tillbaka.
– Jaha, säger socialsekreteraren och fortsätter till nästa punkt.

Vad gäller obligatoriska hembesök gör kommunerna lite som de vill. Som med  mycket annat som gäller socialtjänstlagen.

I min stadsdel är ett hembesök obligatoriskt för alla nyinskrivna. Och enligt länsrättsdomarna jag läser är det ganska vanligt med oanmälda besök, ” spontana” som de kallas.

Den sjuttonde november i fjol stod en handläggare från socialförvaltningen utanför en dörr i Skogås och lyssnade efter ljud i en mans lägenhet. Man misstänkte att någon annan bodde på adressen också. Den mannen fick rätt till sin hyra och sitt bidrag först efter att han tagit sin sak till rätten.

Jag undrar:
Hur stor del av socialsekreterarnas tid går åt till att kontrollera människor?
Hur stor del går åt till att hjälpa människor ut ur bidraget?

Vad säger ni, en uppskattning mellan tummen och pekfingret bara?

Fick mejl från Trondheim. De läser tydligen bloggen där också.
Fredrik Thommesen rapporterar att Trondheims bibliotek har gratis internet.
Heja Norge!

Fortsätt kartlägg alla bibliotekens internetkostnader. Jag lovar att lägga ut skamlistan före påsk.

Mejla fattigbloggen@aftonbladet.se

” I’ve been reading you blog up and down and most of the comments since the first day. Pretty amazing research you’re doing.
I’ ll let you know about the library here in Trondheim. We have free public wifi and free computers with Internet. But it’s one restriction; you can’t sit more than one hour. Moral for the others in queue.”
Fredrik Thommesen

Jag hittade 44 kronor i oredovisade inkomster i dag. Kände mig nästan lycklig. Min kryddburk ska inget socialkontor få salta sin biståndsbudget med. De kronorna tänker jag hålla för mig själv. Troligen röka upp.

Hembesök är visserligen obligatoriskt. Fast mig har de inte räknat trosor, tandborstar eller sängcentimetrar hos. Det har jag ju bara fått berättat för mig av er.

Undrar vad jag skulle plocka bort om de fick för sig att göra hembesök. Ipoden och min fina radio. Kanske fyrtiotums platttv:n och digitaltvboxen. Allt som kan avyttras snabbt. Och inte ingår i en skälig levnadsstandard.

Jag skulle ju inte ha något i kylskåpet. Och absolut inte låta brevet om stipendiet till London ligga framme. Det är 7 500 kronor till en resa. Enligt socialhandboken ska jag få behålla stipendiet eftersom det förutsätter att jag gör resan. Men man vet aldrig. Jag har ju hört era historier.

Fortsätt berätta.

Är sambos försörjningsskyldiga? Ja, om man är socialbidragstagare.
Men här kommer ett ljus i alla ensamståendes mörker:

” När min pojkvän inte fick jobb efter examen från långa studier fick han socialbidrag. Själv jobbade jag extra och sparade intensivt för att kunna plugga utomlands ett halvår men när jag såg hur jobbigt han hade det erbjöd jag honom att bo hos mig gratis under ett halvår, tills jag skulle åka.
Vips blev jag ”kallad” till möten på soc och var tvungen att vända ut och in på mitt liv och berätta om utgifter och hur pass ”äktenskapsliknande” vårt förhållande egentligen var, otroligt förnedrande och verkligen inget jag tyckte att jag var skyldig att delta i! Men för pojkvännens skull fick jag ju göra det ändå, och domen blev att jag var försörjningspliktig! Där rök chansen att plugga utomlands.
Men vi överklagade och fick faktiskt rätt. Idag har bägge bra jobb *än så länge, peppar peppar* men jag undrar hur det hade gått om vi bägge hade tvingats lägga alla framtidsdrömmar på hyllan den där gången. Det är bra att soc finns, men jag önskar det fanns ett mer långsiktigt tänkande. Varför göra det omöjligt för den enskilde att planera för en bättre och mer ekonomiskt stabil framtid?”
Mia

Min särbo packar för att åka hem. ” Varför skulle jag försörja dig?”, frågade han i går. Jag undrar detsamma och är glad att vi inte är sambos längre. Vem vill bli försörjd av någon annan? Pojkvän, syskon, föräldrar, eller sina barn? Och vem har en sådan ekonomi att den klarar att försörja en annan vuxen person?

För det är klart att både jag och min pojkvän hellre skulle svälta själva än att inte hjälpa varandra ekonomiskt. Men det är inte samma sak som att försörja en vuxen person varje månad. Vem har råd med det? För oss skulle det kräva att han fick ut omkring 15 000 i månaden efter skatt.

Jag kollar med SCB. Deras statistik från 2007 visar att 82 procent av socialbidragstagarna är ensamstående. För att de tvingas till det.

Enligt sambolagen är man inte skyldig att försörja varandra. Men socialbidragstagande sambos är det. Det bestämde regeringsrätten i ett beslut 1995. I strid mot sambolagen.

Det är svårt att vara fattig. Man blir väldigt ensam också.

” Jättebra att det här området granskas. Men det är fruktansvärt tråkigt när det ska göras på skandaljournalistiksättet. ”, skriver en socialsekreterare.

Ja, vad är det jag gör egentligen? Jag granskar socialbidraget journalistiskt, jag testar själv att leva på socialbidrag, jag modererar en debatt om välfärden.

Jag har kontakt med tusentals bloggare som alla är specialister på olika sätt. Ni bidrar med att berätta om hur ni har det, researchar fram fakta, rättar mig när jag har fel, håller mig på rätt spår och visar var de verkliga problemen finns.

Allt i realtid, huller om buller, sekundsnabbt och nästan dygnet runt. Det är en helt ny arbetsmetod för mig också. Men jag insåg snabbt hur viktig, effektiv och smart den är.

Vad vi ska kalla den? Medborgarjournalistik eller bloggjournalistik kanske. Alldeles oavsett så är den här nu. Och både ni och jag måste lära oss att hantera den.

Fortsätt mejla vilka bibliotek som tar betalt för internet och vilka som är gratis. Eftersom ni är en bra blandning av nattugglor och morgonpigga har vi på bara några timmar kartlagt mer än en tiondel av Sverige. Bra jobbat!

Mejlen strömmar in. Hittills  har vi tre kommuner som tar betalt för internet.
Dyrast är timtaxan i Mora, 20 kronor i timmen. I Täby tar man 19 kronor och i Luleå 10 kronor. Fortsätt mejla och berätta. Även kommuner som inte tar betalt.

Somnar tryggt i kväll. Vet att det är många som bryr sig om vad som händer de fattiga.

Så här skriver ”ännu en jurist”:

” Socialtjänsten borde lära sig att läsa 1. förvaltningslagen, 2. socialtjänstlagen och dess förarbeten samt 3. socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2003:5 för er som undrar) om ekonomiskt bistånd. När länsrätterna ändrar i socialnämndernas beslut beror det allt som oftast på att socialsekreterarna inte vet hur de ska tillämpa lagstiftingen och därmed vilka skyldigheter som de har mot de enskilda.
Någon borde undersöka hur mycket utbildning som socialsekreterarna får i juridik, deras kunskaper om hur lagen ska tillämpas lämnar tyvärr lite för ofta mycket att önska, vilket jag ofta sett i mitt arbete som jurist på länsrätten.”