Nej, det här är ingen Robinsontävling. Ändå känns det som att jag måste visa att jag kan. För mammas skull? Eller alla bloggare som tipsar om hur man kokar soppa på en spik.
Öppnar frysen och tar fram älgköttet jag fick av pappa i höstas. Köttbullarna och älgfärsen han gav mig är slut för länge sedan. Kvar är påsen som det står ”Bogstek på kalv” på.
Jag har 23 kokböcker jag aldrig öppnar. De borde jag sälja på Blocket. Ingen av de innehåller recept på bogstek på älgkalv.
Tinar klumpen, steker den i grytan och häller på lite vatten, lök, timjan och några lagerblad som jag tvingats handla i dag. Nu får det koka ett tag.

Jag är bara en halv hundradel av den här bloggen och önskar att jag vore ännu mindre. De mest spännande inläggen ligger nedanför. De visar fattigdomen i Sverige och debatten kring vilken välfärd vi är beredda att betala för.
Följ de, för det gör jag. Det är de som håller mig vid liv.

” Jag tror de flesta som försörjer sig själva, när de läser din blogg mest förvånas över hur mycket pengar man faktiskt får i bidrag och hur otacksamma och gnälliga de som får hjälp trots detta tycks vara.”
Gustav

” Jessica, du provocerar massor med din blogg! Det har blivit mycket här på våran front måste jag säga, vi lever ju som sagt på socialbidrag och vi har inte mycket över för något. Inte ens till pizza om vi inte blir bjudna… vilket inte händer ofta.
Dock så har din blogg gett våra familjer insikt i hur det e att vara oss!
Förr var det gnäll om att vi inte hade pengar, hur planerade vi och varför vi inte klarade oss inte hela månaden osv osv
Efter att de läst din blogg och så, så börjar dem förstå att livet inte e så lätt.
Tack igen för att du tar upp det här! ”
Marlena

Syrran ringer.
– Varför skrev du det där med hämtpizza? Du retar ju bara upp folk.
– Men det var ju sant. Hämtpizza är väl ingen jävla lyx en lördagkväll?
– Nej, men folk tycker inte att skattepengar ska gå till det. Det ingår knappast i socialnormen.
– Du, det är ingen som vet vad som ingår i soc-korgen. För ingen har stoppat något nytt i  den sedan 2003. Och på nittiotalet plockade man bara ur den.
Jag förstår bara inte varför du måste provocera. Du har en poäng ändå.
– Men det är ju precis det det handlar om. Du tycker också att jag ska vara fattig som en Kulla-Gulla. Koka saft och plocka bär. Aldrig äta halvfabrikat. Ska hela livet behöva vara en Robinson-tävling?
Du vet vad jag menar.
– Nej, det vet jag faktiskt inte. Jag kunde ha skrivit mjölk också för den är slut. Men det var inte det jag längtade efter.

En ung kille med spansk brytning skramlade pengar på tunnelbanan i går kväll.
Jag mötte honom med ögonen. Tyckte varken att det var jobbigt eller pinsamt.
Hade jag varit litet modigare hade jag sagt vad jag tänkte: ” Ledsen grabben, men jag har inga pengar i dag”.
De i sätena närmast mig gjorde som jag brukar göra. Blev tysta och tittade ned i golvet.
De kanske skämdes. Eller så tänkte de: om jag bara blundar så finns han inte.

Om Konsumentverkets ”skäliga levnadsstandard” gällt även socialbidragstagare hade jag haft 64 kronor om dagen att äta för. Elva kronor mer, det vill säga 20 procent mer än vad jag har i dag.

Regeringen slutade att följa Konsumentverkets matnorm redan 2003. Den blev för dyr.

Då hade nämligen Konsumentverket förstått att få människor bakar sina tacos själva. De började även ta hänsyn till att maten ska vara näringsriktig. Och tänkte sig att människor kanske någon gång äter en godispåse. Även om de har en låg fysisk aktivitet.

Konsumentverket anpassade sin matnorm efter verkligheten det året. Efter vad matkassarna faktiskt kostar. Efter hur vi lever i dag och inte hur vi levde för 30 år sedan.

Med 400 kronor till i matplånboken skulle jag omedelbart springa ned och köpa en hämtpizza. Men det räcker inte regeringens matnorm till för. 53 kronor om dagen.

Många bloggar om fattigdomen. MiaMaria tipsar om en blogg som skrivs av hemlösa i Stockholm:

hemlos.situationsthlm.se

– Jag tänkte så här: fetma är en välfärdssjukdom. Om tar jag bort välfärden så går jag väl ned i vikt. Så jag lade en gräns för matbudgeten på 300 kronor om dagen, säger en vän.

Han gick ned i vikt. Men spräckte matbudgeten. Trots att han lagar all mat från grunden. För mycket lammkotletter, goda såser, buljonger och färska kryddor.

Och jag tänker på all välfärd jag skulle kunna få för de pengarna.

– Jag ser att du gått ned i vikt.
Kollegan ger mig inte en komplimang. Hon låter bekymrad.

Jag ställer mig på vågen. Vägde 75 kilo när jag började för 12 dagar sedan. Nu står den på 70.

Jag håller ett högt jobbtempo just nu. Har inte råd att äta ute och hinner inte laga mat från grunden, märker att jag slarvar med maten.

Jag läser i papperen från Konsumentverket att matnormen på 53 kronor om dagen är uträknad för en person med låg fysisk aktivitet.

Förutsätts socialbidragstagare vara passiva?

Kalle, 56, vill inte att att jag skriver hans riktiga namn. Att gå på socialbidrag är inget han skryter om. Annat än för mig då.

–  Herregud, en månad är väl ingenting. Jag har levt på socialbidrag i 28 år.
Blev du förbannad när du läste om mitt projekt?
– Nej, bara nyfiken.
Vad tänkte du då?
– Hon lever i en fantasivärld. Du är för långt ifrån verkligheten. Du vill begripa men du kan inte förstå ändå.
Varför inte?
– Du har inte blivit förnedrad, utpekad, du har inte hört vad de sagt om dig vid utfrågningar med massor av personer runt ett bord och du står ensam vid ena kanten. De vänder in och ut på hela ditt liv.
Hur känns det att vara socialbidragstagare?
– Ibland har man självmordstankar. Det kommer och går. Man vill ju inte leva så här. Jag har suttit ensam hemma i många år.
Vill du jobba då?
–    Det är klart att jag skulle vilja jobba. Vara som alla andra. Man blir som en annan människa man känner sig behövd. När jag har haft påhugg ibland och jobbat brukar folk säga.Vad fasen är det med dig nu då, du verkar så glad. Jag mår inte bra av att bara gå och gå och gå. Det är väldigt svårt att bryta sig ur detta. Men det blir slentrian också. Jag behöver inte ens söka arbete längre. Jobb kan vi inte hjälpa dig med säger de på socialen.
Vad äter du?
– Så billigt som möjligt. Det är därför jag är överviktig. Ibland går jag till Stadsmissionen. Jag har inte internet och bara vanlig tv. Men jag har en fast telefon, det är min status att ha ett hemabonnemang. Det är för att jag inte har några betalningsanmärkningar.  Men jag har inte ringt på det. Folk får ringa mig.
Vad säger du till de som tycker att du utnyttjar systemet?
– Har man fallit så långt ned som till socialbidrag kan man inte utnyttja systemet. Vad är 2800 kronor i månaden? Vad är det att utnyttja?
Tror du man bli lyckligare av pengar?
– Lycklig av pengar blir man inte. Min gamla farmor sade varför ska man ha pengar om man inte ens kan skita ordentligt. Hon hade utedass.
Vad skulle du göra om du hade min lön?
– Fick jag din lön och bodde i en etta. Då skulle jag lägga undan 12 000 kronor i månaden. Till pensionen.
Vet du vad du får i pension?
– Ja, 7600 står det i det oranga kuvertet. Före skatt.
Vad tänker du själv om socialbidragstagare?
–   När man själv hade jobb. Då kunde man ju tänka: Vad ska de där fyllhundarna ha pengar för? Det kan jag tycka illa om.
Varför har du inte själv börjat dricka?
– Man har väl fått sådan uppfostran. Farsan var absolutist. Och sedan höll jag på med idrott. Jag tycker det smakar ve och fan.
Berättar du för någon att du går på socialbidrag?
– Nej, jag tror ingen vet om det här i stan. De tror nog att jag är förtidspensionär. En del tror att jag är mångmiljonär. Jag har luffat runt några år. Jag vann en slant i slutet av sjuttiotalet. Och reste runt i världen.
Skulle du vilja åka på semester?
– Den tanken har jag inte i hjärnan. Det är ju så långt borta. Unna sig, det är att gå att handla sin mat och betala sina räkningar. Man lägger sig på en nivå. Längre ned på botten kan man ju inte komma.

Kollade just. Enligt SCB har 88 procent av svenskarna tillgång till internet hemma.

Vad säger Fattigbloggarna?

”Lyx är det inte, men heller inte en ”mänsklig rättighet”  som andra ska betala för. Det finns ju som sagt på biblioteket etc.”
BS

”Självklart är bredband en demokratifråga och ska ingå i normen. Som arbetslös är min dator min bästa vän och det enda som kan hjälpa mig att upprätthålla min värdighet och mitt sociala nätverk. Att ha möjlighet att kommunicera med andra människor via de kanaler där kommunikationen existerar är en rättighet lika självklar som rätten att lära sig läsa och skriva!”
Arg och förtvivlad

Statistiken är från -08,personer mellan 16-74 år.