Jag har dragit ut alla sladdar utom bredbandet. Är glad att jag inte bor i hus så att värmen ingår. Undrar ändå hur jag ska få ned min förbrukning.

Jag har varken diskmaskin eller tvättmaskin och espresson är trasig. Kyl och frys är nya och energisnåla. Jag har totalt tio lampor. Åtta av de lågenergi. Dagligen använder jag micro, spis och fläkt.

Priset är lika svårt att förutse som förbrukningen. Eftersom jag har rörligt avtal betalade jag 96 öre för en kilowattimme i februari och 1,32 i september.

Jag tänker inte sluta lyssna på musik, radio eller titta på tv. Dammsugningen däremot känns helt rimligt att dra ned på. Och så får jag väl ha det lite mysmörkt på kvällarna.

En tjej mejlar och berättar om sin pappa som värmer sitt hus med värmeljus. Det kanske jag också får göra. I dag kom räkningen från Fortum.

Socialbidraget ska betala elen. Fast bara till en viss schablon. Normen för vad en ensamstående gör av med på en månad. Enligt Konsumentverket är det 150 kwh.

Jag hade fått det rätt mörkt i vinter. Jag bor i en etta på 36 kvadrat. Så här mycket el förbrukar jag tydligen per månad.

Augusti: 229 kwh
September: 162 kwh
Oktober: 134 kwh
November: uppgift saknas
December: 316 kwh
Januari: 211 kwh
Februari: 136 kwh

Två månader hade jag klarat elgränsen.
Det är svårt att vara en socialnorm. Och det är kallt att vara fattig.

En bloggare tror att råa tonen från vissa kritiker handlar om att jag minskat i värde. Precis som hon är jag lättare att trampa på nu som socialbidragstagare.

Från 35 000 kronor till 8 281 kronor. En fjärdedel ungefär.
Tänker att det är ganska mycket ändå. Jag är ju ändå människa.

Och bloggen bubblar. Fortsätt berätta om hur ni har det. Och tipsa mig.

Jag var på ett föredrag om en förintelseförnekare i går. De är ganska få, tack och lov.
Fattigdomsförnekare däremot finns det gott om. Det som menar att fattigdom bara finns söder om ekvatorn med uppsvällda magar.

Säg det till tioåringen som inte kan följa med på skolresan, inte vara med på jympan för att den inte har skor, inte få nya glasögon eller ens mat på bordet varje dag.
Tioåringen jämför sig knappast med barn i andra länder. Däremot med sina kompisar.

Var tionde förälder till en skolelev har tvingats vänta med att hämta ut medicin eller glasögon till sina barn. Åtta procent av föräldrarna har någon gång det senaste året inte haft mat att ställa på bordet.

Det visar Majblommans årsrapport som släpps i morgon. Den borde alla fattigdomsförnekare läsa.

Ulf Johansson gick upp tidigt i morse för att fånga pendlarna med 6.10-tåget på Göteborgs central. Han säljer Faktum, de hemlösas tidning.
Han tjänar 20 kronor per tidning. Ibland mer. Klockan 07.30 har han fått in hundra kronor. Skattefritt. Den enda inkomst som inte dras från socialbidraget.

– Lev utan socialbidrag i stället får du se. Det gör många hemlösa, de vill inte gå till socialkontoret. De är redan på botten. Vill inte bli förnedrade mer. Tvingas redovisa hela sina liv. Då är de hellre utan, säger Ulf Johansson.

Han är på väg upp. Skriver artiklar och dikter. Har fått deltidsjobb på Faktum genom lönebidrag. Och så säljer han tidningar.
– Det är rätt tufft. Stå där, timme efter timme. Visa att du är hemlös för alla. Men snart är klockan kvart i nio. Då öppnar räddningsmissionen. Enda stället man kan äta gratis. Du borde gå dit.

Fast snart går tåget och jag måste till Stockholm för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Och så borde jag leta efter mina vantar.
–  Var de röda? Nähä, vad synd. Jag brukar ta med sådant jag hittar till gubbarna. Ibland är det drivor med grejer som folk tappat.

Jag impulsköper en Faktumtidning. I stället för vantarna. Och låtsas att det är vår.

Faan, jag glömde vantarna!
Det var i går. Jag skrek när tåget lämnade perrongen med mina vantar ombord.
Vad kostar ett par vantar? Hade jag varit socialbidragstagare hade jag vetat på kronan.

Nu lever jag med ett osäkert magont som stavas minus.
I dag är lika kall som i går. Hur länge ska vintern pågå egentligen?

Majblommans generalsekreterare Lena Holm berättar att hon gjorde som jag för några år sedan.
– Jag tycker att alla borde pröva att leva på socialbidrag en månad. Då får de se hur svårt det är. Jag var själv en sådan där klassmamma som tyckte att ”en femtiolapp har väl alla råd med” tidigare. Vi måste börja se fattigdomen och inte skuldbelägga den, säger Lena Holm.
Majblomman börjar säljas i slutet av april och går till barn i ekonomiskt utsatta familjer.

Jag har inte kommit dit än. Är inte hungrig alls. Inte som Grethe som gått på socialbirdag i flera år. Hon är lika gammal som jag.

”Jag är snart 39 år, arbetslös, har inga missbruk men hade oturen att bli sjukskriven och avskriven på Komvux. Som vuxen kvinna att tvingas tigga av sina föräldrar är så förnedrande och tillintetgörande. Jag är samtidigt tacksam att jag får hjälp med räkningarna. Men sen slår dom ner en i skorna.

Mitt egenvärde, min självkänsla, mitt självförtroende är totalt borta. Sist jag handlade kläder? Det kommer jag inte ihåg. Activitetscentrum har arbetskläder så dom har jag gått i två år. Jag tvättar de över helgen hos mina föräldrar.

Vissa dagar orkar jag inte gå upp, det är bättre att sova bort hungern. ”

Med vänliga hälsningar
Grethe

Det har gått en vecka nu. En vecka med riksnormen som budget. Det handlar om 3 680 kronor när hyra, el, hemförsäkring, a-kassa och fackavgift är betald. 
När även tv-avgift och telefoner är betalda har man 97 kronor om dagen kvar i plånboken.
Om man inte har bredband, digital-tv, csn-lån eller andra skulder förstås. Som jag och många med mig. Då ligger man på minus från dag ett och får fogden efter sig,
Skulle man få pengar av någon, en extrainkomst eller sälja något på blocket dras summan direkt från normen.
Matnormen är uträknad så att en ensamstående ska klara sig på 53 kronor om dagen. Det har jag redan märkt är svårt. Det kräver mycket tid och planering. Och andra sidan har mitt matsug närmast försvunnit. Mat känns bara som en utgift, något jobbigt, något att fylla matlådan med inte magen. Kunde lika gärna varit ett piller.
Jag som älskar mat.

Det finns en ängel. Hon sitter i kassan på ÖB.
Jag halar upp ett kaffepaket ur fickan.
– Jag trodde det var espresso och köpte två paket förra vecka. Men det var arabiskt kardemummakaffe med en massa sump. Jag orkar inte dricka det mer. Skulle jag kunna få lämna tillbaka ett paket. Jag har kvitto.
Kvinnan i kassan tittar på mig en stund, blinkar och säger ” Bara för i dag. För att det är vakuumpackat. ”
Kanske ser hon hur desperat jag är. Kaffet kostade femton kronor. Vem vill ha tillbaka det om man inte har väldigt lite pengar?
Öppet köp på mat existerar egentligen inte. Inte änglar heller. Eller?