Jag får facktidningen Journalisten i brevlådan. Slår upp tidningen och hittar en helsida om Fattigbloggen. Sju långa citat av kollegor med synpunkter på vad jag gör. För och emot.

Jag ringer chefredaktör Helena Hiertta. Det är skärtorsdag kväll och hon har gått på påskledigt. Jag spelar in ett meddelande att jag jobbar med ett jättespännande journalistiskt projekt och gärna berättar om det. I debattform eller intervju.
Meddelar att jag finns på bloggen hela påsken och hon får ringa när hon vill.

Sju dagar kvar av min månad. Tänker försöka vara med familjen, men bloggar varje dag. Syrran ringde och sade att hon hyrt bil och att jag kunde åka med henne till Oxelösund på påskafton. Det var nog det bästa som hände i går. För så här ser min ekonomi ut just nu:

Livsmedel: 1290 kronor.
Hygien o Hälsa: 115 kronor
Tv, Tele, Tidning: 1163 kronor
Förbrukning: 55,90 kronor
Lek o Fritid: 156,25 kronor
Kläder: 0 kronor
Totalt: 2780,15 kronor

Riksnormen är 3680 kronor. Kvar i plånboken: 899,85 kronor

Går in på monster.se för att se vilka jobb jag skulle söka om jag hamnar på Jobbtorget. Hittar ett journalistjobb i hela Stockholm. Webredaktör hos en elgrossist. De kräver två års webberfarenhet. Jag har bara bloggat i tre veckor.

Däremot jobbade jag på elgrossistfirma som växeltelefonist i två år. Då hade jag nytta av riksnormen i en löneförhandling. Heltidslönen var så låg att jag fick jobba extra varje helg på en klädbutik för att kunna betala ett hyrt rum i Kristineberg.

Fick nog en dag och visade chefen uträkningen som visade att jag trots heltid och nästan inga utgifter hamnade under existensminimum.

Jag minns att chefen skämdes. Han höjde lönen från 8 500 kronor till 10 500 kronor omedelbart. Det här var under Rehnbergavtalet i början av 90-talskrisen och svart löneglidning var förbjuden. Jag var inte med i facket då och skämdes inte alls.

Då var riksnormen 3258 kronor vilket motsvarar 4176 kronor i dag. Socialbidragstagarna får i år 3680 kronor i månaden. Betydligt fler kan använda riksnormen som löneargument.

Jag ringer Jobbtorgschefen Helene Bengtson och frågar om människors personnummer visas upp på en tv-skärm på Jobbtorget.
– Nej, det känner jag inte till, så får det ju inte vara. Vi har däremot en inloggningsterminal där man måste fylla i sina sex första nummer. Det är inte säkerhetsskyddade uppgifter. Men inloggningsrutan är väldigt liten och syns bara i terminalen som du står vid.
Varför har ni en skylt om personnummer i receptionen?
– Skylten är till just för att man ska känna att man inte behöver säga sitt personnummer högt, utan kan skriva ned det på papper eller ta det med en handläggare lite vid sidan om, säger Helene Bengtson.
Vissa tycker att Jobbtorget är som ett socialkontor med stora glasfönster?
– Det är olika vilken integritetsgräns man har. Jag har inte upplevt att det är ett problem hos våra klienter, säger Helene Bengtson.

Förra året var 9 771 inskrivna vid Jobbtorg Stockholm. 1000 av dessa var inte anställningsbara och skickades tillbaka till socialen.  Av de som var kvar fick 42 procent jobb eller började plugga under året. I genomsnitt gick socialbidragstagarna till Jobbtorget varje dag i drygt fem månader, 156 dagar.

När jag var på Jobbtorget i Vällingby i går satt en skylt i receptionen. Om att man inte behövde säga sitt personnummer högt om man inte ville. Jag förstod inte skylten.

Det är ju tur att jag har er. Som vet att berätta:

” Totalt skulle man vara där två timmar om dagen (obligatorisk närvarokontroll där mina personuppgifter lämnades ut till allmän beskådan via en tv-skärm).
Syftet med Jobbtorget trodde jag var att kunna söka jobb men tekniken runt omkring var inte tillräcklig för att kunna söka jobb. Så där satt en 30 individer och väntade på något (oftast bara att få gå).
I lite drygt en månad var jag konstant arg när jag var där, För ingen såg mig som något annat än en socialbidragstagare och vi är inte individer. Vi är inte ens kunder. Vi är inte människor och tydligen förtjänar vi inte att ens bli behandlade som sådant.”
Linn

Ni ser den blå bollen längst till höger. Den som seglar i en egen stratosfär. Det är ni.

Fattigbloggen är för tredje veckan i rad största bloggen på Aftonbladet med 76 500 unika besökare. Var femte bloggare var inne här i går. Era 5000 kommentarer sedan start gör den till den största debattbloggen i Sverige. För att ni är seriösa, ärliga, kunniga och roliga. 

Det är en viktig samhällsdebatt vi för. Unik på många sätt. Det senaste dygnet har jag tvingats radera några inlägg som bryter mot grundlagens regler om förtal. Jag följer de publicistiska reglerna och vill inte att min chefredaktör ska hamna i fängelse. Jag ansvarar för mina inlägg och ni för era. Även om ni är anonyma. 

Jag infört några egna regler också. Svordomar är väl okej, men könsord går bort. Jag måste även sålla bland inlägg som är decimeterlånga.

Fortsätt vårda debatten, ni gör det så bra och den är för viktig för att slarvas bort.

Det har hänt mycket i dag och bloggen har varit högljudd. Jag lugnar ned mig med lite siffror. Det är enklare att beskriva verkligheten i cirkeldiagram.

På hemsidan för Sveriges kommuner och landsting läser jag att socialbidraget kostade kommunerna nio miljarder kronor år 2007. Det är två procent av kommunernas totala kostnader som ligger på 452 miljarder kronor.

Den tunna oranga remsan i cirkeldiagrammet här nedan. Det är den vi bråkar om.

Jag var på Jobbtorget i förmiddags. (därför hann jag inte sköta bloggdebatten under några timmar, lovar att säga till nästa gång)
Jobbtorget är sedan första januari 2008 det ställe dit socialbidragstagare i Stockholm måste gå varje dag för att närvarorapportera sig och söka jobb. Det finns flera kontor utspridda över staden. De tillhör inte arbetsförmedlingen utan ligger under stadens socialtjänst och arbetsmarknadsförvaltning.

Du går dit varje dag och loggar in dig en dator och blir då inrapporterad automatiskt till socialkontoret. Annars mister du ditt försörjningsstöd.
Du väljer ett pass som passar dig själv. Det finns fem pass som är 45 minuter långa jämnt utspridda under dagen. Under dessa 45 minuter ska du söka jobb vid en terminal.
– Det finns 24 datorer och varje grupp som kommer till passen är mellan 40 och 70 personer, berättar chefen Viktoria Widlund.

Personalen arbetar med att coacha besökarna i första hand till ett jobb. Man erbjuder också korttidsutbildningar till exempel truckkörkort eller personlig assistentutbildning för att de sökande ska kunna matchas mot arbetsmarknaden.
Totalt finns i Vällingby 800 inskrivna på Jobbtorget. 105 av de är ungdomar precis som Cecilia Lång. Hon skulle ha varit där klockan 10 i dag. Nu hon gick till den vanliga arbetsförmedlingen ett stenkast bort i stället. 
Där har hon varit många gånger förut.

Cecilia Lång ringde mig i går kväll och vi har pratat vidare i dag. Hon berättar att hon ringt till socialkontoret och bett de att dra tillbaka hennes ansökan om ekonomiskt bistånd.
– Jag vill inte ha deras hjälp. Jag förstår inte hur människor klarar av det.
Så du tänker inte söka socialbidrag?
– Nej, mitt skyddsnät får vara min familj.
Men de har ju inte heller så det räcker att försörja dig?
– Hellre har jag ingenting än att behöva genomlida socialtjänsten i Sverige.
Men egentligen tycker du ju att du har rätt till socialbidrag?
– Ja, absolut. Jag tycker fortfarande att man har rätt till det. Men det är en så stor psykisk påfrestning att jag inte klarar det.
Har bloggen gjort det ännu svårare?
– Egentligen inte, det har varit jobbigt att se hur folk ser socialbidragstagare, men folk har ju rätt att tycka vad de vill. Det är skönt att många har reagerat också, hellre en negativ reaktion, än ingen reaktion alls när det nu ser ut så här.
Du har fått symbolisera alla socialbidragstagare i Sverige, för att få vågar ställa upp med namn och bild?
– Ja, och det förstår jag att folk inte vill. Det är ju så skamligt att söka socialbidrag.
Trodde du någonsin att du själv skulle hamna på socialen?
– Nej, det trodde jag inte. Man har bilden av socialbidragstagare att det är de som sitter på parkbänken. Vi har ju sådana fördomar allihopa.
Okej, vill du fortsätta vara med i bloggen, eller vill du avsluta det också?
– Jag är gärna med, men hela bloggen ska väl inte handla om mig?
Nej, jag lovar.
– Jag tycker att det är viktigt att visa hur det går till. Du får gärna skriva om vad som hände när jag var på arbetsförmedlingen tidigare i dag.
Vad bra, du fattar hur modig du är va, Cecilia?

Det tog nästan en timme. Cecilia Långs möte på socialkontoret i måndags. Ändå fick många frågetecken vänta. Elräkningen måste kompletteras med månadsvisa förbrukningsuppgifter från Fortum.
Så kommer de till bostadsrätten. Den hon måste sälja om hon inte får jobb inom några månader.
– Vi betalar inga lån, säger socialsekreteraren.
Då läser Cecilias mamma innantill ur reglerna från Stockholms stads hemsida: ” Som boendekostnad för bostadsrätt räknas månadsavgiften till bostadsrättsföreningen plus räntan på lån för lägenheten.”
– Men vi betalar inga amorteringar, säger socialsekreteraren.
Det hade varken Cecilia Lång eller hennes mamma räknat med. Cecilia måste komplettera sin ansökan med ytterligare sju dokument innan socialkontoret kan ta beslut.
– Det var enormt obehagligt att sitta där, jag kände mig som någon som bara ville utnyttja samhället, jag vet inte om jag orkar gå igenom det här, säger hon efteråt.
Innan eftermiddagen är slut går hon till banken för att prata om lånet. När hon kommer ut verkar hon gladare. Problemet kvarstår. Men där blev hon bemött som en kund.
– Jag måste ordna med alla kopior. Och på onsdag ska jag till jobbtorget, dit alla socialbidragstagare går, ska du med? frågar Cecilia.

Ni är många som beskriver det. Att inte veta när pengarna kommer. Ens om de kommer. Socialbidrag ansöker man om varje månad. Summan beräknas efter en mängd parametrar och beror även på egna kostnader och eventuella inkomster.
Det hänger på hur många timmar man kunnat jobba, hur stor a-kassan blev, hur mycket el man förbrukat, om sjukbesöket, tandläkarräkningen eller medicinen betalas eller inte. Eller om cykeln pajat. Eller glasögonen gått sönder. Eller andra vardagliga saker som händer.

Så här skriver en bloggare:

” Tänk er själva att inte veta… Jag vet ALDRIG. I måndags sa de att jag skulle ha pengar i fredags, eventuellt i lördags, eventuellt måndag, kanske tisdag efter klockan ett. Jag är tacksam. Det handlar inte om att jag är lat, oduglig eller lever på andra.
Jag har en svår situation som jag gör allt för att ta mig ur. Ovissheten och den ekonomiska situationen är så fruktansvärt tärande och nedbrytande. Jag har barn också och vet alltså inte NÄR utbetalningen kommer. Aldrig vet jag ett datum.
Det blev i dag efter klockan ett som pengarna kom. Nu har jag betalat hyran, tv-licens och telefon. Har 1500 kvar. Borde det inte kunna vara så att man får veta? Tänk er själva att inte veta. ”