Biblioteken har börjat ta betalt för internet. I både Luleå och Täby enligt er bloggare.
10 kronor i timmen. Eller mer.

Jag har öppnat ett mejlkonto för att kartlägga läget i landet. Nästa gång ni är på biblioteket, kolla om det kostar och vad det kostar. Eller om det är gratis.

Mejla fattigbloggen@aftonbladet.se

Då har vi snart listan över vilka kommuner som tjänar pengar på internet.

Taget ur bloggen:
” Var på stadsbiblioteket i dag. Döm om min förvåning när kommunen (LULEÅ) har börjat ta betalt för att använda deras biblioteksdatorer. Är inte just det en av grejerna med bibliotek att det är gratis så att ALLA ska kunna nyttja deras tjänster?”
Biblioteksbesökare

Nu hjälper juristerna till. De som för länge sedan upptäckt att socialnämnderna inte betalar ut det de ska. Och tvingas ändra beslut som borde vara självklara. De skickar fall till mig.

En av de drabbade är ” Mikael”. Han är egenföretagare med två barn boende hos sig växelvis. Han drev sitt företag tills det inte gick längre. I oktober förra året fick tjänade han bara 3 900 kronor och tvingades till socialen.  Där fick han veta att han hade ett normöverskott på 10 750 kronor och inte skulle få något bidrag.

Precis som jag fick ”Micke” redovisa sina inkomster tre månader tillbaka. Då när firman fortfarande gick runt. Han borde ha sparat. Han borde ha insett att firman skulle gå omkull i oktober.

Det är omöjligt förstås. Det inser länsrätten och ändrar beslutet. Jurister berättar att detta ett stort problem och att socialen bryter mot lagen. För man får inte räkna inkomster mer än en månad tillbaka. Om det finns ovanligt stora avgångsvederlag eller bonusar förstås. Men de människorna hamnar ju sällan på socialen.

Tack vare länsrätten i Stockholm fick Micke rätt till socialbidraget i en dom den 20 januari. Det får alla som överklagar dessa mål eftersom lagen är tydlig.

Jag undrar mest hur Micke överlevt under tiden. Och hans barn som bor hos honom växelvis.

Jag har jobbat som journalist i elva år men aldrig varit på länsrätten.
Det är den del av rättsväsendet där bovarna är kommuner och myndigheter. Och offren vanliga människor.

Vi brukar ju inte se det så. Att kommunerna stjäl från socialbidragstagare. Utan att det är socialbidragstagare som lever på oss.

Jag begärde ut alla domar från nyår från Stockholms länsrätt i fredags som gällde ekonomiskt bistånd. Domar där kommunen tvingats ändra sina beslut och betala tillbaka pengar som bidragstagare faktiskt har rätt till.

Det handlar om hyror och el och. Och ja, jag vet inte riktigt än.

39 domar ligger i pdf-filer på min dator. Jag har öppnat tre. Det var då jag hittade Sigrid. Ni vet hon som är 78 år och sover på köksgolvet för att hon inte känner sig trygg.

Av de 447 fall som handlade om ekonomiskt bistånd sedan nyår har har 39 domar helt eller delvis tvingat kommunerna att ändra sina beslut.
Det är 8,7 procent. En större uppklaringsprocent än de flesta brottmål.

Ändå är det väldigt få socialbidragstagare som orkar överklaga beslut. Eller ens förstår att de borde.

Jag vet att jag borde öppna alla 39 domar. Jag tänker att fler journalister borde gå till länsrätten. Den öppnar på måndag.

” När jag sökte ekonomiskt bistånd fick jag blankt nej eftersom jag bor med min pojkvän. Tydligen ska han som LÅNAR pengar av csn försörja mig och honom på det. Tydligen har inte alla rätt till en skälig levnadsstandard. Jag tackar våra föräldrar för utan dom hade vi inte klarat oss genom detta.”
Madde

En av alla juridikkunniga svarar direkt:

” Soc måste följa lagen. De kan INTE begära av er som lever ens i äktenskapsliknande förhållanden att er sambo försörjer er.
I äktenskap och registrerad partnerskap/sambo finns tolkningar som försörjningsskyldighet men även där finns begränsningar. Det finns ingen paragraf i lagen, vare sig äktenskaps/partnerskap lagen eller soc lagen som säger något om att ena partner är skyldig till den andras levebröd.
Så, skitsnacket om att det är olika från kommun från kommun är just bara skitsnack. Om någon socialarbetare tolkar lagen annorlunda än vad det är, att hävda eller neka försörjningsstöd pga den egna privata kärleksliv så bryter de rent av mot lagen.”

Men sedan kommer nästa juridikkunnig2:

” Tyvärr är det så att regeringsrätten har fastslagit att om två personer väljer att bo ihop under äktenskapliga förhållanden så är de försörjnigsskyldiga gentemot varandra. Så om du bor/flyttar ihop med någon så innebär det att ni förväntas ställa upp för varandra och ni får inget socialbidrag om den andre parten har möjlighet att hjälpa till – även om den parten vill behålla sina pengar och tycker att du skall få socialbidrag istället. RÅ Ref 1995:48. Det är alltså inte kommunen som bestämt detta, utan det är regeringsrätten!

Ja, vad ska man säga. Kärlek behövs, gonatt!!

Jag gick inte på Drottninggatan och köpte nya jeans i dag. Jag satt på en filt med en termos kaffe och hembakta bullar. Tillsammans med min särbo, även om vi lever i olika världar just nu.
Så här skriver Lisa och Micke:

” Själv har jag skurit ut kärleken i mitt liv. 🙁 För mej är kärlek en lyx,som jag inte har råd med,det fick jag klart för mig när det kom fram att jag hade ett förhållande. Han bodde i egen lägenhet och hade jobb. Ändå skulle HAN försörja mej enligt soc,och det kunde jag inte begära av honom.Så jag lämnade honom.
Nu vågar jag inte tro att jag ska hitta en livspartner,så det känsloregistret är numera också avstängt. Jag lever inte, jag existerar bara. Min enda uppgift är att uppfostra mitt barn med goda värderingar och bra självkänsla.Jag gör så gott jag kan.”
Lisa

” Största problemet är nog att dom flesta sådana förhållanden brukar gå åt skogen efter ett tag pga. det stora ekonomiska glappet mellan. Jag vet flera som avslutat sina förhållanden av ekonomiska skäl och jag har själv blivit dumpad för att jag är ”fattig”.
Precis som Lisa #7 skrev här ovan så har jag också gjort samma sak, ”skurit” bort den känslan av kärlek, för det är inte värt att ens försöka när man inte har en stabil grund att stå på själv. ”
Micke hn

Står på Wasahallen. Min närmaste matbutik. Min särbo är hemma över helgen och jag tänker, bara för den här gången, jag orkar inte släpa oss till en lågprisbutik.
Han säger:
– Du, ska vi ha något att dricka, läsk?
– Nej.

Vi fortsätter in i butiken.
– Vad gott det luktar med färska frallor.
– Nej.
– Rostmackor?
– Ja om de har några billiga.

Hela resan fram till kassan är jag en morsa som säger nej till ett godistjatande barn. Stämningen är väl sådär när vi står vid kassan. Det är då jag upptäcker mjölken.

– Är du inte klok! Jag kan inte köpa ekologiskt fattar du väl.
– Nej, men den vanliga höll ju på att gå ut.
– Jaha, då får du köpa den, så får jag stryka den från mitt kvitto. Den där tänker inte jag betala för. Jag har inte råd med det.

Killen i kassan tittar på oss. Tänker kanske ” stackars man och vara tillsammans med den där människan.” Då ger jag mig på honom också.

– Här kan man ju inte köpa cigg. Jag tycker att ni borde köpa in billiga märken också, det finns de som kostar 39 kronor.

Kassakillen som inte verkar vara rökare kan inte förklara varför, men är noga med att lämna kvittot. Och jag blir trött när märker att jag glömde ta med en kasse hemifrån.

Vilket bra Karlavagnen. Nu kom nya röster fram. Det är inte bara socialbidragstagare som inte har rätt till internet. En stor del av våra pensionärer hörs inte här.

Jag tänker på kvinnan som får välja mellan en limpa bröd och mjölk eller att gå till läkaren för fattigpensionen. Är hon en av de pensionärer som snart får mindre i plånboken. Hur ska det gå?

Jag behöver en sovmorgon i morgon. Och lite sol. Ses sedan.

Snart har ni chansen att berätta hur det är. Efter SM-finalen i hockey, cirka 22.12, sitter en annan Jessica (Gredin) i Karlavagnen i P4 och väntar på att ni ska ringa.

Det här vill Karlavagnen diskutera:

Är du redan drabbad av den ekonomiska krisen? Arbetslös eller kanske varslad? Och vad gör du för att anpassa dig till de kärva år som väntas? Har du några marginaler? Och hur orolig är du som ännu inte har drabbats?

Slussen har redan öppnat.  Ring 099-110 80. Kostar bara en krona.

Sigrid blev änka för tio år sedan och ensam kvar i villan. Hon har alzheimer och lider av svår oro, depression och hallucinationer. Hon söker hon bistånd från socialen för att få särskilt boende. Men får nej. Hemtjänst några gånger om dagen får räcka.

Sigrid känner sig ensam, ledsen och rädd. Hon är rädd för att öppna dörren för hemtjänstpersonal hon inte känner igen. I perioder sover hon på köksgolvet för att känna sig trygg. Hon saknar sjukdomsinsikt och äter dåligt. Hon vädjar om hjälp och behöver social trygghet dygnet runt.

Sigrid heter egentligen något annat. Hon bor i en stadsdel som för sex veckor sedan tvingades ändra sitt beslut och ge bistånd i form av särskilt boende till Sigrid. Omedelbart.

Därför att alla har rätt till en skälig levnadsnivå.

Sjukskrivna får inte ha en hemsida.
Arbetslösa får inte blogga.
Socialbidragstagare anses överhuvudtaget inte behöva internet.

Nu är vi tillbaka tillbaka där igen. Är bredband en lyx eller en demokratifråga?

Hör på Alexandra:

”Jag miste min sjukpenning för att jag har kvar min hemsida på nätet och bloggade ca 15 min om dagen hemifrån min soffa. Jag påtalade detta både till JK och till Malmös åklagare som båda säger att de inte vill ta upp ärendet. För mig är det en fråga om yttrandefrihet och jag får inte och har aldrig fått något betalt för mitt bloggande. Just nu står jag på Medborgarkontoret och lånar dator en halvtimme gratis.”
Fridens lilja,
/Alexandra

http://telluselle.blogspot.com/