Ni vet hur det är. Man kommer på efterhand vad man egentligen skulle ha sagt. Säger det här i bloggen i stället.

Janne Josefsson: Vad har du kommit fram till?

Jessica Ritzén: Jag har kommit fram till tre saker. Det är väldigt svårt att få socialbidrag, det är väldigt svårt att leva på socialbidrag, och det är lika svårt att ta sig ur det.

Och det har inte jag upptäckt själv. Det är ni som har lärt mig här på bloggen. 

Samtidigt känner jag mig helt trygg nu. Janne Josefsson är ju också igång. Ni hörde att han redan börjat granska socialbidraget, bidraget som vi anser vara så skamligt att det nästan inte borde få finnas. Det är bra. Fler journalister måste granska vårt socialförsäkringssystem. Särskilt nu när så många tvingas använda sig av det.

PS. SVT betalade biljetten. Den kostade 2246 kronor fullpris, och då ingick kaffe i VIP-lounge och kakor, det kanske var den enda som fanns kvar, men annars kostar billigaste biljetten 400 kronor. Och jag hade klarat mig bra utan kaffet. Spartips från en fattiglapp)

Efter att ha varit inne i fattigbloggvärlden i två veckor känns det konstigt att hamna i en studio där folk fortfarande menar att det inte finns några fattiga i Sverige.

Längre än så har i alla fall vi kommit. Eller?

Fortsätt berätta om hur ni har det.  Och vad vi ska göra åt det,
Det tänker jag göra.
Nu är jag ännu mer övertygad om att fattigbloggen behövs.

Om jag levt på socialbidrag på riktigt, inte bara på den summa pengar det handlar om, hade jag varit kriminell nu och riskerat mitt försörjningsstöd.
Jag måste stå till arbetsmarknadens förfogande och får inte lämna Stockholms län utan att informera socialtjänsten. Men de kanske läser det här.

Är på väg till Göteborg för att vara med i SVT och debattera fattigdomen med Janne Josefsson i kvällens Debatt. Jag har inte råd att blogga från tåget. Det kostar 89 kronor för 120 minuter.

Men jag är tillbaka direkt efter programmet förstås. Ses då!

Ni har redan träffat Cecilia. I dag får även papperstidningens läsare träffa henne.

I höstas var livet enkelt med fast jobb och ny lägenhet.
I december fick hon sparken.
I fredags gick Cecilia Lång, 20, till socialkontoret för att söka akut mathjälp.

Cecilia Lång fick fast jobb i butik i somras efter att ha vikarierat i ett år. Hon köpte lägenhet i en norrförort, en etta som hon renoverat fint med kompisars hjälp.
I december fick hon sparken på grund av arbetsbrist. Arbetsgivaren sa att hon bara varit provanställd.
A-kassan från Handels ligger på 3 500 kronor i månaden. Hon har bara varit medlem sedan september och har inte jobbat ihop någon årsinkomst.
Bara lånet och hyran kostar Cecilia 6000 kronor. Föräldrarna har hjälpt så långt de kan. Nu är deras pengar också slut, de får leva på tusen kronor denna månad.
– Jag har sökt jobb sedan i december. Är inne på butiker varje dag och lämnar CV, det var så jag fick mitt förra jobb. Men det är svårt. På Waynes Coffée gick jobbet till någon med baristautbildning.
För två veckor sedan ringde hon socialkontoret och fick tid den sjätte april. Nästnästa vecka.

I fredags följde jag med Cecilia och hennes mamma när de gick till socialkontoret för att be om akut nödhjälp.  Det var då hon fick veta att kylskåpet måste vara lika tom som plånboken innan man kan få någon matkupong. Det var då hon blev ledsen. Men också arg.
– Jag vill inte vara en börda för någon. Men man borde få hjälp när man behöver. Det är väl det vi betalar skatt till, säger Cecilia Lång.

Hon har fått information om att hon troligen måste sälja lägenheten och vet varken hur hon ska ha råd att flytta eller var hon ska bo. Föräldrarna bor i Örebro.
– Det jobbigaste är att inte veta vad som händer. Jag ser ju det här som en tillfällig lösning,  tills jag får ett jobb, säger Cecilia Lång.
I väntan på besked får hon ta pengarna hon behövt till SL-kuponger för att söka jobb i stan till mat. Havregryn går bort för hon är glutenintolerant.

Jag hamnade i rökbåset på jobbet. Där pratade man kylskåp.
Inte om vad man har i det, utan hur det ska se ut.
De tystnade när jag kom in. Jag var lika tyst. Orkar inte prata färg på köksluckor längre.

Det är svårt att leva på socialbidrag. Och nästan lika svårt att få det.
Jag hade inte fått en krona förstås. De räknar inkomst tre månader tillbaka. Allt över normen blir ett normöverskott som du borde ha sparat och bidraget kan skjutas på framtiden. Du har rätt till en individuell prövning.

Här räknar du ut om du kvalar in för socialbidrag tipsar Emmaretta.
http://app.socialstyrelsen.se/sacalc/DefaultJS.aspx

Jag pratade med Obama i telefon. Ja, inte Barack, utan Johansson. Han har gått på socialbidrag i så pass många år att han säger veta hur socialsekreterare fungerar.
– Jag har träffat så många. De går en jättebra utbildning i tre år där de lär sig att förstå och ta hand om människor. Efter ett år som socialsekreterare är de slut. Många byter jobb då för att de inte orkar, säger han.

Så här säger Anna:
” Jag arbetar själv som socialsekreterare, och jag kan säg att jag varken är maktgalen, ond eller ”snål”. Vi har regler och lagar vi måste följa. Följer vi inte de direktiv vi får, får vi inte heller behålla våra arbeten. Då får även vi gå på socialbidrag.
Visst finns det socialskreterare som är cyniska och för länge sedan borde bytt jobb. Men alla är inte så. Det är systemet det är fel på, inte enskilda individer som försöker göra sitt jobb och som också valt det arbetet för att kunna hjälpa människor. ”
Anna

Jag mötte Cecilia, 21 år, på socialkontoret i norra Stockholm i fredags.

Hon trodde att hon hade ett fast jobb.
Men i december fick hon sparken.
I februari insåg hon att a-kassan gav 3 500 kronor i månaden.
I mars ringde hon socialkontoret.
Hon fick först tid i april.

Nu söker hon desperat jobb varje dag. I fredags sökte hon akut mathjälp på socialkontoret.

– Hej, ni sade att man kan kanske kunde få matkuponger medan man väntar på sitt första besök.
– Då får du gå till telefonbåset där borta och ringa jouren, säger kvinnan i receptionen.

Hon går till telefonbåset och ringer en handläggare som sitter gömd någonstans innanför receptionen.

– Hej, ni sade att man kunde få matkuponger om man behövde.
– Har du någon mat i kylen?
– Ja, lite grann har jag ju.
– Då får du inget. Kylskåpet måste vara tomt. Man kan äta havregryn också,  det brukar folk ha hemma.
– Kollar ni mitt kylskåp då?
– Nej, men du måste lämna in ett kontoutdrag som visar att du har noll kronor på kontot för att få kuponger.

Cecilia har några kronor kvar på kontot och lite mat i kylen. Så hon får vänta.

Jag har redan gjort av med två tredjedelar av min matbudget efter tretton dagar. Då har jag visserligen en del pasta och konserver kvar.  Men det är bara för att jag ätit hemgjorda piroger så många dagar att jag skäms att visa min veckomatsedel för någon.

Jag letar efter anledningen. Det är inte bara för att maten har blivit dyrare i rekordfart. Så här står det i utredningen av riksnormen som gjordes förra året.

”Skillnaden mellan utvecklingen av Konsumentverkets beräkning av skäliga kostnader och faktisk riksnorm beror främst på att Konsumentverkets norm för livsmedel ökat mer än tre gånger så mycket som riksnormen.” (Mellan 1998 och 2008)
          
Riksnormen, vad socialbidragstagare får äta mat för är alltså 1580 kronor.
Skäliga levnadsnivånormen, vad vanliga människor behöver till mat är 1920 kronor.
(-08)

Utredningen kommer fram till att det nog vore bra att ta bort meningen i socialtjänstlagen som säger att normen följer Konsumentverket. Eftersom den ändå inte gör det.

Och jag undrar varför vi inte sett några plakat på Sergels torg med budskapet ” Höj socialbidraget”. Kanske för att ingen ens vill stå i närheten av plakatet ” Jag är en socialbidragstagare.”

Sitter fortfarande uppe. Måste redovisa mina utgifter så här i halvtid. Efter två veckor har jag redan kvittofobi. Vill inte räkna.
Jag är inte ensam. Många berättar om skräcken för att öppna posten. Eller ens dörren.

” Hur tror de att det känns att vara rädd för postutdelningen, inte våga öppna dörren därför att det troligen är kronofogden, inte få äta sig mätt en enda dag, ha blivit osams med både familj och vänner därför att man inte kan betala tillbaka lån… och allt för att man inte har pengar så det räcker för ens det nödvändiga, utan tvingas skjuta upp och lägga undan räkningar trots att situationen bara blir värre och värre. Man vill göra rätt för sig – men kan inte.”
Pladdermusen

Lite uppmuntran. Fattigbloggen är fortfarande största bloggen här på Aftonbladet.
Och debatten på bloggen är lika stark. Över 200 kommentarer varje dag. Det är rekord förstås.